Hollywood, Schmollywood

Pratade idag med två jättetrevliga indier.

Och följande kan nog komma lite som en chock...

... men (*flämt*) INGEN AV DEM VISSTE VEM TOM CRUISE ÄR!!!

Gott nytt år!

Nyår!

Vi firar in det nya året med klassisk indisk dans och vegetarisk buffé.

Och ett extra pappadam om vi blir lite vilda.

På äventyr

E och jag har flytt till varmare breddgrader under julen.

Till Indien.

Lång flygresa. Tre byten. Och brukar normalt inte ha några problem med att flyga, förutom när det är dags att landa. Av någon anledning kittlar det en aning i magen just då.

Så det var trots allt lite en lättnad när man väl hade bägge fötterna på jorden.

Dvs, tills vi satte oss i en bil.

Herre. Min. Skapare.

Tänk er en tvåfilig väg, en fil i vardera riktning.

Där ALLA kör om HELA TIDEN i BÄGGE riktningar. Och svänger tillbaka i sin fil i allra sista, jag lovar, ALLRA SISTA sekunden.

Totalt kaos. Alla tutar på alla. Fyra bilar i bredd på en väg avsedd för två. Cyklister. Hjälmlösa motorcyklister. Lastbilar målade med blommor med texten 'Honk me'. (Och did they ever honk them).

Första gången jag hållit andan i två timmar.

I *lust* och nöd

E skriver inte själv, men hon har ett naturligt intresse och vi brukar ofta diskutera filmer och tänkbara idéer.

Mest jag som plågar henne med dåliga förslag. Dock, I morse när vi vaknade berättade E om en filmidé hon hade fått.

Och jag gäspade, och bad henne somna om.

Trodde ni, ja.

Klock. Ren. Idé. Helt. Dj*dra. Klock. Ren.

Man ska gifta sig smart.

Alla är vi barn i början

Idag hörde jag mig själv säga 'det var nytt för mig'.

Tre gånger.

Och... det var nytt för mig.

Känslor och sånt

Filmer och böcker är fantastiska.

Lite ljus på en duk, och plötsligt väller det fram undermedvetna känslor från när vi släppte in mellan-benen-mål på innebandyn i lågstadiet.

Eller några bokstäver på ett papper och plötsligt har vi en lång inre monolog om var gränsen mellan dum och snäll egentligen går. Och huruvida det *egentligen* var rätt att ställa upp på att ta på sig Marilyn-Monroe-klänning för att "stämningen skulle bli bättr..."

...

Hrm, lite ljus och lite bokstäver, alltså. Skapar rikt inre liv.

Vi går vidare.

När man skapar något vill man naturligtvis att de som tittar eller läser ska uppskatta det man gjort. Men en aningen obehaglig sanning är...

... att publiken egentligen *inte* bedömer själva filmen eller boken, huruvida den är välgjord eller välskriven.

Vad publiken bedömer är sin *inre upplevelse eller reaktion* på filmen eller boken.

Som exempel, jag upplevde Transformers som ganska 'blek'. Och det var då egentligen inte själva filmen som var 'blek', jag menar det var fina effekter och snyggt exploderande robotor. Istället var det att filmen inte lyckades ge mig någon speciellt stark inre upplevelse eller känslostäming. Det var min inre reaktion som var 'blek'.

Vidare, det är naturligtvis en hårfin skillnad med tanke på att det var boken eller filmen som skapade känslorna, tankarna och hela fadderullan. Men trots det, en viktig skillnad. Och, som jag ser det, speciellt viktig att ha i åtanke när man skapar.

Det handlar om en liten, liten förskjutning i perspektiv när man skriver. Om att lägga all uppmärksamhet på varenda subtil liten skiftning i ens inre liv. Att veta att om någon gillar de tankar och känslor som en film/bok skapar, då gillar de också filmen/boken.

Så dagens (i vanlig ordning rejält amatörmässiga) skrivartips - att åtminstone någon gång läsa det man skrivit med totalt fokus på vad som pågår i ens känsloliv och tankeverksamhet.

Ett tips som fungerar?

Ingen aning.

Men det känns bra när jag läser det.

Ett skrikande fan

E följer också min blogg. Speciellt när hon har tråkigt på jobbet.

Och nu får jag inte titta på TV förrän jag har uppdaterat.

Ooo... Sådär.

Nu. Soffa. TV.

Tolkien och jag

På tal om fantasyböcker...

När jag var tio läste jag Sagan om ringen, och blev så inspirerad att jag skrev en svensk motsvarighet.

Jag minns kråkor. Besvärjelser. Och trollkarlar.

En kompis läste.

Han sa att den var bra, men att en författare skulle behöva skriva om.

Hmmmm...

Som på vingar

Varning! Detta inlägg innehåller spoilers om boken Temeraire.

Länge sedan jag läste en fantasybok.

Jag kan inte säga exakt varför, men när jag gick i bokaffären var det dock en liten bok som fångade mitt intresse.

Om en drake.

Läste den utan några större förväntningar. Och förvånande nog var jag rejält underhållen, och såg fram emot nästa del i serien.

E läste den också efter jag var klar. Och en kväll låg hon och läste innan vi skulle sova, som hon alltid gör. Plötsligt hör jag ett svagt snyftande från hennes sida av sängen. "Någon som dog?", frågade jag. Hon vände sig mot mig, torkade ögonen och snyftade ett tyst "Ja".

Och för att påminna, detta är då en bok om en drake.

Vidare, idag tog vi vår lilla runda i bokaffären. Och där stod andra och tredje delen i serien. Stod och läste vad dessa handlade om, och längst ner var ett citat från någon som uppenbarligen också gillat serien.

Peter Jackson.

Mr Sagan-om-ringen Jackson, alltså. Som nu köpt rättigheterna och ska göra en film på böckerna.

Whopsie-daisy.

En liten, liten bok om en drake håller visst på att ta över världen.

Välfriserad

När jag vaknade i morse hade jag *precis* samma frisyr som Wolverine.

I träsket

Precis som alla andra be-roende så börjar det smått.

Man vill testa, helt enkelt.

Så man kollar lite försiktigt med andra som man vet håller på med det. Tar reda på hur man gör.

Och till en början är det riktigt roligt. Någon gång i veckan, eller så, precis vad som behövs för att göra livet lite, lite roligare. Man förstår inte hur man klarat sig utan det.

Och naturligtvis är det så roligt att snart gör man det en gång om dagen. Livet leker, man har äntligen hittat vad som gör livet värt att leva. Fåglar kvittrar lite vackrare, dofter känns lite starkare.

Efter ett tag är det flera gånger om dagen. Man intalar sig själv att man fortfarande har det under kontroll. Man blänger tomt på nära och kära, och när de pratar är det enda man kan tänka är när samtalet är över så att man kan gå iväg.

Tills sist är det tio gånger i minuten. Det är inte längre samma sak. Ruset varar inte längre lika länge. Depressionen när man inser att nästan en hel förmiddag har gått förlorad och man förstår inte hur. Tomheten som infinner sig när man inser att ännu en arbetsdag gått förlorad i jakten på nästa fix.

Beroende.

Ditt namn...

...är StatCounter.

Och SiteMeter, och Google analytics.

Nog, säger jag. Nog!

Låt dig inte luras av deras oskyldiga små namn!

För hälsan, för vänner, för familjen. För livet. Tänk att återigen kunna känna doften av nybakat bröd på morgonen. Och inte bara stirra sig blind på diagram och gröna staplar som du vet ändå aldrig kommer att växa.

Jag tar ställning! Jag deletar mitt konto på StatCounter. Och siteMeter. Och Google analytics. Rensar mitt hus från alla smutsiga små siffror.

Och jag ber dig göra detsamma.

Du vet att du egentligen vill. Och att livet kommer bli bättre om du gör det.

Tack.

Tack ska ni ha.

Berg- och dalbana

Det här med att blogga "på riktigt"...

Känslorna går lite fram och tillbaka.

Å ena sidan känns det kul, lärorikt, och lätt att hitta material att skriva om.

Å andra sidan, Internet, vi känner ju knappt varandra. Borde vi inte skaka hand innan vi delar barndomsminnen?

...fast samtidigt, kanske är det en försvarsmekanism man borde ta sig förbi?

Internet, oh internet.

To be or not to be personlig.

När man minst anar det

Bortbjudna igår. Och vi har precis 3 minuter och 25 sekunder på oss att bli klara.

Springer omkring som yra höns i huset, passerar varandra i vardagsrummet vilt stirrande förbi varandra, den ena på väg till garderoben och den andra till byrålådan.

Tandborstning, hårputsning, tröjpådragning och byxpåklädning. Allt i en enda röra, och allt på samma gång.

Tio sekunder kvar.

Bägge kastar sig över ytterkläderna, och E ska precis slita på sig sina skor, då hon plötslig stannar upp mitt i rörelsen. Vänder sig mot mig.

- Varför står du där och... flinar?

Internet.

Jag kom precis på den ultimata inledningen till 'Ze Book'.

Prova-på-dagar

Som ni kanske märker så provar jag på det här med att blogga "på riktigt".

Tänkte inte sluta med film och böcker, vill bara kunna ha friheten att lite då och då kunna skriva om vad som helst som faller mig in.

Så ni kan väl låta pojken leka lite som han vill.

Han tröttnar säkert snart.

LouveLouve

Jag älskar IDOL.

Och lova att inte berätta för någon, men under auditionveckan har jag tom varit inne på TV4's hemsida för att titta på favoriter en andra gång.

Jag schämms.

Och ännu värre, jag har aldrig rakryggat vågat erkänna mitt beroende.

Kring fikabordet har jag i skam slagit ner blicken när saken kommit på tal. Eller hävt ur mig 'Jag tittar ibland' i något slags erkänn-bara-vad-jag-måste strategi.

En sak jag aldrig gjort, dock.

Röstat.

Har dragit gränsen där, med inre motivering att det bara är tonåringar och människor utan liv som faktiskt engagerar sig så mycket i ett simpelt underhållningsprogram (ytterligare en nivå i mitt självbedrägeri.) Hedern i behåll så länge jag inte korsat gränsen.

Ingen röstning, alltså.

Men nu...

... nu j*klar är det nära.

Kvidevitt

*Trallar som lilla Ida*

...du ska inte tro det blir... hmm hmm hmm ... och benen fulla med spr...

Höst!

Äntligen!

Gör om, gör rätt

I somras var vi med om något aningen, ja, speciellt.

Viktiga män i konstiga dräkter var inblandade.

Vi hade också en TV-sändning, en man som såg ut som en frikyrkopastor, en man som snöt sig i TV när han trodde ingen såg på, samt en grupp på tjugo personer som försökte hålla sig för skratt under sändning.

Som sagt, inga detaljer, men när vi kom hem berättade jag hela historien för en god vän.

Ingen reaktion.

Ingen. Reaktion. Alls.

Förutom att han tittade lite konstigt på mig, och gick snabbt vidare till något annat ämne.

Det var ju själva *****, tänkte jag, inte ens ett leende. Något måste vara fel. För trots allt, vi hade män i konstiga dräkter och folk som snöt sig i TV. Det kan ju inte bli roligare.

Så skam den som ger sig, jag ändrade upplägget på berättelsen lite grand för att göra punchline ännu starkare, greppade tag i nästa inget ont anande bekant i vänskapskretsen och satte igång.

Ni skulle sett mig. Det var nu en mission, ett kall. Någon skulle bli road av denna berättelse.

Jag fick en konstig blick. Ett artigt tillgjort leende. Och snabbt vidare till nästa ämne.

Vad i helv...

Nu, om ni någonsin träffar mig. Be mig berätta något roligt.

I dare ya'.

No habla englas

Att Robin William är en duktig ståuppare är väl knappast någon nyhet. Och undan går det om man kollar på otextad youtube, inte alltid man hinner uppfatta den snabba engelskan.

Men här är hur jag vet att han verkligen är rolig - jag skrattar tom när jag missar ett skämt pga engelskan.

Inser förstås att det ställer min HQ (humorIQ) någonstans i nivå med byfånens.

Men det går bara inte att låta bli.

Bo i buss

'INTO THE WILD' handlar om en kille som lämnar allt och ger sig ut i det vildaste Alaska.

E och jag såg den för några dagar sedan.

Vi blir så lätt påverkade när vi tittar på film.

I något slags dimmigt/euforiskt tillstånd kom vi överens om att flytta till billigare bostad, kasta ut TV'n, äta mindre ute och stänga av DVD'n.

Leva enklare.

Tycker mig tom. minnas att vi skakade hand på det.

Korv med bröd

Vissa perioder när man skriver går det trögt.

Jag menar *riktigt* trögt.

Inte det att man inte försöker, man lyder goda råd om att skriva dagligen och allt det där. Men trots det, flyyyytet infinner sig inte.

Men så plötsligt...

...lossnar det. Heinz och grabbarna, ni vet.

Ketchupdag idag.

Kultur revolution

Där vi bodde tidigare fanns väldigt mycket, ska vi säga, 'avfall' som hundägare 'glömt' plocka upp.

Till slut fick någon i området nog. Och placerade en liten, liten svensk flagga, gjord av tandpetare och papper, på varje liten lort.

Jajemensan. Tandpetare. Flagga. Vi log varje gång vi såg det.

Och nu...

För någon dag sedan gick jag förbi en större reklamskylt på ca 2x2 meter. Och jag vet inte varför, men i ögonvrån skymtade jag också en liten, liten klisterlapp sitta mitt på skylten.

VARNING, stod det, med ytterligare någon ännu mindre text som jag inte kunde läsa.

*Naturligtvis* blev jag nyfiken.

Tittade mig omkring för att se att ingen tittade, klättrade sedan över ett lågt staket och klampade ut på den lilla gräsmattan där reklamskylten var uppsatt. Lutade mig framåt och rätade ut den skrynklade lilla lappen.

Och där, mitt över en stor text med orden:

Fläsk filé

kunde man läsa med små bokstäver:

VARNING!
Sär skrivning.

Ha, revolutionen har börjat! Ordbajsare se upp!

Jokern

Såg Batman - The dark knight för ett tag sedan.

Och, utan tvekan, trots att det var Batman som hade rösten och tightsen, så var det Jokern som var rock'n roll.

Heath Ledger var fantastisk.

Dock, skulle nog vilja påstå att det fanns ytterligare en faktor som gjorde Jokern är så intressant - manuset.

Jag vet.

Konstiga tanke.

Vi människor reagerar på förändring. I ett manus måste allting ständigt förändras; relationer, känslor, situationer osv... osv..

Ge oss en fem sekunder där inget av värde förändras och se en publik gäspa ikapp.

Och framförallt måste förändringar ske i samband med huvud-personen. Antingen förändras han/hon själv (BATMAN), eller så inspirerar han/hon förändring hos de personer han/hon kommer i kontakt med (JACK SPARROW).

Denna andra variant, där huvudperson inspirerar förändring hos andra brukar kallas för katalysatorhjälte.

Min poäng...

Jokern var en smaskigt ond variant av en katalysatorhjälte.

Allt han gjorde, gjorde han för att tvinga andra att förändras i grunden mot kaos och förvirring. Batman, Two-face, Gothams invånare, hans kollegor (gangstrar). Alla sjönk längre ner i dyn, och tvingades omvärdera sina mest grundläggande värderingar, ju mer Jokern drog i sina mörka trådar.

Fantastiskt!

... och, när jag tänker efter, vilket är lite som den här bloggen...

Sänker rösten lågt. Jättelågt. Batmanlågt.

MWUUUUHAHAHAHAAAAAA

Roligt karaktärsschema

Fortfarande lite såsig efter semestern.

Så jag tänkte jag inleder med ytlig insikt (Del ett), illustrerar med alltför personlig arbetsmetod (Del två) och knyter ihop det hela med intetsägande slutsatser (Del tre).

Låter kul? Skall vi börja?

'Okay.

Del ett - Ytlig insikt:

En karaktär har vissa karaktärsdrag.

Som 'girig'. En karaktär kan exempelvis ha karaktärsdraget 'girig'.

Men att beskriva någon som 'girig' är egentligen bara en halv beskrivning.

Detta då 'girig' ofta har ett unikt uttryck hos varje unik individ, och också kan uttrycka sig på flera olika sätt hos samma individ.

Karaktärsdraget kan gestaltas på flera olika sätt, som det så fint heter.

Som exempel, för en butiksägare kan girighet gestaltas med att han drar ner på lönen för alla utom sig själv. Eller med att han ändrar datumet på förpackningar och säljer gammalt kött (hellooooo ICA).

En person, ett karaktärsdrag, flera gestaltningar.

Med andra ord, att bara beskriva någon som girig ger inte riktigt hela bilden. Det är först när skapat motsvarande gestaltning(-ar) som matchen kan börja.

Del två - Alltför personlig arbetsmetod:

Generellt, det klassiska tipset när det gäller att skapa karaktärer är att svara på mängder med frågor om karaktären.

Det kan vara frågor om karaktärens psykologi, sociologi och/eller filosofiska bakgrund.

Och visst låter det kul.

Som en dubbel rotfyllning.

Och insåg till slut varför jag aldrig varit speciellt road av att svara på karaktärsfrågor.

Jag svarade alltid bara 'girig' (eller 'snäll', eller 'liberal', eller 'humanist', eller...).

Mängder med karaktärsdrag.

Inga gestaltningar.

Skoj, skoj. Dubbel rotfyllning. Se ovan.

Istället, nuförtiden har jag istället två kolumner när jag funderar på karaktärer.

(Trumvirvel.)

En som heter 'karaktärsdrag' och en som heter 'gestaltning'.

Och för varje karaktärsdrag så brainstormar jag fram så många olika gestaltningar som jag bara kan komma på, och som passar den aktuella karaktären.

Del tre - Intetsägande slutsatser:

Som jag ser det, arbetsmetoden ovan har flera fördelar.

För det första - allting under 'gestaltning' är sådant man faktiskt kan använda när man väl börjar skriva.

Att beskriva någon som 'girig' - en mening. Att beskriva hur någon minskar löner och säljer gammalt kött - tre kapitel. Plus ett kapitel för beskrivning av Janne Josefsson-besök.

För det andra - ett och samma karaktärsdrag yttrar sig ofta på många olika sätt i en karaktärs liv och i många olika situationer.

Med andra ord, många av de olika gestaltningar man brainstormat fram kommer troligtvis att komma till nytta.

Till sist:

Karaktärsdrag       Gestaltning
Lat                                 Stökigt skrivbord.
                                        För mycket TV.
                                        Orkar inte summera blogginlägg.

Så ska det göras

Ville bara tipsa om det här.

Och utan att avslöja för mycket, det handlar om romantik från rom-com maestro himself.

Snart så...

Att ha semester är för mig det bästa sättet att få nya idéer.

Så fort kropp och sinne lugnar ner sig bubblar de (idéerna) mer eller mindre fram av sig själva.

Som exempel, just nu snurrar ca tio blogginlägg i huvet.

Skriver inte ner dem idag, dock.

För varmt.

Eller vänta, det regnar idag.

Alltså, inget skriva.

För blött.

Dexter

Förresten, på tal om att motsatser i en karaktär är intressanta.

Dexter.

Seriemördare OCH polis som jagar seriemördare.

'Nuff said.

Here, here

Höll tal igår.

Det är inte lika lätt som det brukade, innan folk kände till ens skribentaspirationer.

Har man väl en gång sagt att man tycker om att skriva, förväntas ett roligt, insiktsfullt tal när man väl ställer sig upp och klirrar i glaset.

Dock, succé!

1 - 0 till författarlaget!

Jag fick fler skratt (jag räknade. Inte. Jag räknade INTE, menade jag, naturligtvis) än förstatalare.

... som visserligen var över åttio och fick hjälp att hålla i mikrofonen.

... och när jag tänker efter, vid ett tillfälle grimaserade den firade lite illa.

... dessutom misstänker jag att jag subtilt, men förkrossande effektivt, lyckades förolämpa hela den firades yrkeskår. Av vilka minst tio var närvarande.

Men ändå.

Han är som han är

Det finns något som kallas character moment på engelska.

Dvs, en karaktär gör eller säger något som är väldigt unikt för honom/henne. Och som tydligt illustrerar personens grundläggande värderingar eller personlighet.

Och för mig, min magreaktion när jag ser ett riktigt bra character moment, är att tänka att det där var typiskt honom/henne.

Ett exempel från verkligheten.

En kollega, Nisse, har precis blivit förälder för första gången. Han tar med sitt lilla underverk till jobbet. Stolt, nervös, överbeskyddande. Kollega 2, Pelle, trebarnsförälder, rycker barnet ur Nisses händer.

Nisse: Försiktigt!
Pelle: Äh, vet du hur många barn jag har tappat den här veckan.

Han går iväg med barnet till närmsta stol.

Pelle: Kan den några fler tricks?

Han trycker ner barnet i stolen och släpper taget. Barnet ramlar åt sidan. Nisse springer fram och räddar barnet, panik i ögonen.

Pelle: En månad till innan balansen kommer.

Allt det där; så typiskt Pelle.

Och när jag skriver, det är lite den reaktionen jag är ute efter. Att hitta beteenden som får mig att reagera typiskt, typiskt, typiskt.

Och till sist, naturligtvis är allt det här ganska uppenbart, lite patetisk hjuluppfinning.

Som vanligt.

Typiskt mig.

Dammsuga idéer

Idag städar jag samtidigt som jag går runt och funderar på skrivande.

Klura ut karaktärsdrag och deras gestaltningar fungerar förvånansvärt bra tillsammans med dammsugning.

Och titta.

Et tu, Mattias.

Ett nästan helt 'normalt' blogginlägg om min vardag.

Junoism

JUNO (to Bleeker)
I think you are the coolest person I’ve ever met. And you don’t even have to try.

BLEEKER
I try really hard, actually...

Man bara måste älska den där repliken, 'I try really hard, actually...'

För att den säger allt om Bleeker. Och om hur Juno ser på honom.

För dess ärliga, roliga och överraskande ögonblick av sårbarhet.

Men mest av allt, naturligtvis, filmkärlek för att repliken tillåter mig hälla vatten på egen kvarn.

Tänk efter. Före.

Hieroglyfer, skrivna i sten.

Och alltså... någon gång måste en hieroglyf-skrivande egyptier dykt upp bakom en sarkofag, tittat sig omkring på alla tecken han slitsamt knackat in i sten och utbrustit:

-Planeeering! Jag borde planerat *innan* jag började!

Måste ha hänt. Och jojomensan, hur mycket man bör planera innan man börjar skriva är något som skribenter funderat på i alla tider.

Det finns, i princip, två huvudskolor.

Den ena skolan förespråkar noggrann förplanering, sk. outline, den andra skolan säger sätt igång och skriv, och följ med inspirationen dit den tar dig.

*Bägge* har rätt, god damnit.

Så tillåt mig sparka in lite öppna dörrar genom att ge min (outbildade, okunniga, naiva, direkt skadliga) syn på ämnet:

Planering och skrivande pågår *parallellt*. Naturligtvis.

Vissa dagar känner man att något saknas i strukturen, eller också har man käkat sin ginseng och har gott om arbetsenergi.

Då jobbar man med outline.

Andra dagar brinner av lust att kasta sig in i bokens egen lilla värld.

Då skriver man istället.

Med andra ord, man växlar mellan outline och manus beroende på situation och humör, där den ena ger kraft och energi att åt den andra.

Hela tiden med målet att när projektet är klart, då ska både outline och manus vara klara.

För detta är väl också nästa poäng: en outline är inte bara en förplanering, den är också ett bevis på att man verkligen förstått berättelsens inre struktur, dess skelett.

Och denna förståelse växer fram allteftersom man jobbar med projektet. Vilket innebär att man rimligtvis jobbar med outline parallellt med själva skrivandet.

Såvida man nu inte knackar in sina berättelser i närmsta stenmur.

Börja isåfall med en ordentlig outline.

Och en lämplig offergåva till solguden.

Är det inte...

Prinsessan Leia (Carrie Fisher) är med i 'När Harry mötte Sally'.

Sådär.

Tur att man hade något riktigt klokt att säga när man nu återvänder till bloggen efter en längre frånvaro.

Show me the money

Att göra hemsidor har blivit den nya tidens guldgräveri.

Den som släpper en sida ser framför sig tiotusentals besökare och betald skidstuga i alperna (annonspengar).

Vilket *naturligtvis* är naiva drömmar som aldrig kommer...

...skidstuga, förresten,...

...med skidlift precis utanför dörren...

...och brasa som brinner...

Ehm, jag *vill ha* skidstuga med br...

...

...

...

KOM OCH TITTA! KOM OCH TITTA! Här ÄR den, min och E's underbara, fantastiska, för att inte säga, *revolutionerande* egna lilla hemsida:

http://www.tipsaoss.se/

Och kom ihåg, tillsammans kan vi göra det. Tillsammans kan vi förverkliga alla mina drömmar

Eh, ....

...så att jag får mer tid att skriva, menar jag då, naturligtvis.

Notera 1: Som sagt, sidan är gjord tillsammans med E. Dvs, allt som är snyggt, väl genomtänkt och allmänt inspirerande har hon gjort.

Notera 2: Sidan är ingen blogg i vanlig mening, då alla som vill kan skicka in tips, och direkt få dem publicerade på sidan.

Inga nödutgångar

Har nu äntligen börjat skriva på berättelsen.

Faktiska. Ord. På. Papper.

Utgår från min s.k.outline, dvs en förplanering.

Tänk er att denna outline är en skranglig flygmaskin från 1800-talet.

Med trävingar som man cykeltrampar igång.

Allt limmat med tuggummi.

Och att sedan börja flyga (skriva) är som att rullas utför en brant, spinningtrampa så man blir blå i ansiktet, se ett trehundra meters stup närma sig, och panikhoppas att f*nskapet ska lyfta.

I love it!

Kreativt skrivande, the extreme sport.

Vid första ögonkastet

Ytterligare en sak man kan notera om sin inre de Niro, är att han är extremt snabb på att bilda sig en uppfattning.

Precis som för alla människor. Första intrycket räknas.

Som exempel, om man har en bild eller en beskrivande text om sig själv på sin blogg, så BAM, plötsligt har bloggen en helt annan röst.

Och nu j*drar är det dags att den här bloggen läses med den röst den verkligen förtjänar.

Så från och med nu, powerbilder på mig när jag fallskärmshoppar, tar doktorsexamen och skakar hand med kungen.

Någon som kan photoshop?

Min heter de Niro, the basics

Du läser just nu ett blogginlägg.

Och vad du hör är min, Mattias, röst i ditt huvud (hej, hej!).

Har du läst på denna blogg tidigare så har du antagligen en ungefärlig inre bild av vem jag är.

Och denna inre bild påverkar hur rösten i ditt huvud låter.

Dvs, du hör en varm, trygg och inbjudande röst, vars klangläge vittnar om en ständigt närvarande intelligens.

(Jo, säger jag, varm och inbjudande. )

Men för den som inte visste, det är inte egentligen min röst du hör. Utan du har en skådis (han heter de Niro) i ditt huvud som tolkar all text du läser.

Det är med andra ord din de Niro, inne i ditt huvud, som just nu låter som Mattias. (Puh!)

Dvs, när de Niro läser en text, så tolkar han denna olika beroende på vem det är som uttrycker sig. Och där den som uttrycker sig kan vara den faktiska författaren eller en 'påhittad' karaktär från vars perspektiv texten är skriven.

Och via ledtrådar från texten gör De Niro *allt* för att ta reda på så mycket han kan om denna bakomliggande person.

(Vilket ju kan vara en ganska skrämmande tanke när man bloggar. Att någon annans de Niro försöker ta reda på vem jag egentligen är. Inte skrämmande för mig dock, jag är helt normal. Alla ni andra borde spärras in.)

Och när de Niro väl sedan sätter igång och faktiskt tolkar texten är det nästan som att ha en annan person inne i huvudet.

(Annan person. Inne i huvudet. Heeelt normalt.)

Och för att kunna tolka försöker de Niro ta reda på följande:

Personlighet: En dumsnäll tvåmeters basketspelare har ett helt annat tonläge än en tävlingsinriktad försäljarchef. Och ju mer de Niro vet om den grundläggande personligheten desto tydligare kan han göra sin tolkning.

Känslomässigt tillstånd: Uppenbarligen så förändras en människas tonläge beroende på vilka känslohormoner som rusar runt i kroppen. Efter yogan pratar vi avslappnat som en drogad norrlänning, efter en bilolycka som en kastrerad Quentin Tarrantino.

Syfte: *Varenda* aspekt av mänskligt agerande har ett specifikt syfte. Och när vi läser en text har de Niro känselspröt som en myra för att känna in vad detta verkliga syfte är.

Som exempel, orden 'jag älskar dig' kan läsas på helt olika sätt beroende på om de används i manipulativt syfte, eller (konstiga tanke) för att man faktiskt vill visa någon att man älskar dem.

Till sist: Den här texten har tagit säkert två månader att få ihop. Ibland är verkligen de mest självklara sakerna de svåraste att formulera. Vilket är normalt. Jättenormalt. fullständigt norm...

...

Hjälp?