Found in Translation

Lost in Translation, en absolut favoritfilm.
Och nu har en jeppe med dator tagit reda på vad Murray viskade till Scarlet i slutscenen.
Var på allvar nervös att jag skulle bli besviken.
Men... det blev jag inte. Det var ju faktiskt ganska vackert!

Sådär.

Nu måste du också klicka för att få veta.

Fear Factor

- So, Mattias, you have finished planning your story, your outline.
- Yes, Joe, yes I have.
- So here is your challeng...
- I have to crawl through pig excrements.
- No, you have to...
- Ah, jump from a plane
- NO! You just have to tell someone the story. Like an oldtime storyteller, as if you were sitting around a bondfire.
- Easy-Peasy.
- In ten minutes.
- Pfft, in my sleep.
- And if he or she is not excited by the story you have to scrap your outline and create a brand new one. From the beginning.
- OH NO, PLEASE, FOR THE LOVE OF GOD, SPIDERS. LET ME EAT SPIDERS INSTEAD.

Hey Luke, the force

Lyssna på tavlan!

Jag har en god vän som säger detta till sina målarstudenter. Och han har rätt, naturligtvis.

Vi måste lyssna på tavlan.

Det vi skapar pratar med oss. En inre röst eller känsla som ständigt berättar för oss vad som måste förbättras.

En scen som inte fungerar. Onödig dialog. Att huvudpersonen är mer Alec Baldwin än Brad Pitt.

Allt detta finns mer eller mindre medvetet i bakhuvudet. För det mesta i form av en rytande lumparsergant. Men ibland bara som ett tyst viskande, eller en vag, vag känsla i kroppen.

Så, för att verkligen inte missa något, måste vi... lyssna på tavlan.

Och det är inte samma röst som Herr Inre Kritiker. Det enda han häver ur sig är hur dåliga vi är. Du. S*ger, säger han, lika bra att ge upp. Punkt slut. Nada konstruktivt.

Tavelrösten är annorlunda, den är tystare, den slår oss när vi precis vaknar upp, när vi diskar eller står i duschen. Eller när vi aktivt lyssnar efter den.

Och den vill oss faktiskt väl.

Men, vid gud, det är inte alltid man vill lyssna.

När man *äntligen* har fått ihop det perfekta slutet. Bara för höra någon viska "Bra, bra. Men nu måste du skriva om början".

I ren självbevarelsedrift förnekar man tills öronen blöder.

Vilket aldrig fungerar, naturligtvis, för det första en testläsare kommer att säga är "Jag gillade slutet, men det passade inte riktigt ihop med början".

Och på någon nivå vet man att det var *precis* vad de skulle komma att säga. Och det är en kalldusch sanning som kan väcka en brontosaurus till liv.

Så, vi har inget val.

Bend over för Yoda, people, och...

Lyssna på tavlan.

Skoj ska det vara

Har haft som ambition att blogga varje dag.
Fast börjar mer och mer känna mig som George i Seinfeld.
"It's a Blog. About nothing."

Tror jag återgår till att blogga när jag tycker det är roligt.

Area 51

Vi har en inre röst som tolkar all text vi läser.
Försöker fortfarande förstå vilka faktorer som påverkar.
Och sinnet snurrar in sig i kulturella aspekter och jungiansk psykologi.
Det hela var liiite svårare än jag trodde.
Tänker på fullt allvar att jag behöver någon att göra text-tester på.
En vit laboratorierock och en bunke elektroder, and I'm ready to go!

Så söt så

Outlina.
Så brukar det kallas när man planerar sina historier.
Varje scen beskrivs med en kort mening.
Jag använder MindManager till min outline.
Och inte blir det vackert.
Ett sånt barn som bara en förälder kan älska.

Men pappa älskar dig, gubben. Det gör han verkligen.

Nu när du nästan är klar, åtminstone.

Friedman är tillbaka

Ett litet tips i all hast...

Josh Friedman är manusförfattare med bla. Världarnas Krig (med Tom Cruise) och Black Dahlia på sitt CV.

Hans blog blev smått kultförklarad när lyckades skapa en hype kring filmen SNAKES ON A PLANE, en hype som spred sig som löpeld över internet.

Han har också skrivit om när han och Tom Cruise gick på röda mattan, och om hur han överlevde cancer. Alltid fantastiskt välskrivet.

För tio månader sedan försvann han. Inte ett enda inlägg.

Nu är han dock tillbaka i samband med Hollywoods författarstrejk.

Väl värt att läsa. Läses med fördel från början.

Svart är inte vitt

Förresten, förresten...

När man talar om karaktärsegenskaper som är motsatta varandra, menar man naturligtvis inte RIKTIGA motsatser.

Inte, han är liberal *och* han är inte liberal.

Snarare, vad man menar är karaktärsegenskaper som verkar vara oförenliga. I stil med någon som starkt troende katolik, men som samtidigt föraktar människor som ber.

(Eller, ja, någon som är psykolog och föredrar människor serverade på fat.)

Och det var det hele, ville bara få rätt på terminologin.

As you were.

Lättuggat

Jag vet inte varför, men allting man skriver blir roligare med maträtter.

Snigelfärs. Kyckling Chop Suey. Grillade bananer.

Om man så bara lyckas trycka in en friterad lökring någonstans i texten, så blir den genast lite, lite roligare.

Vet inte varför. Potatispuré.

Att måla svartvitt

Motsatser är smaskiga.

Antag att man skriver om en karaktär som är högst sofistifikerad. Kan allt om klassisk musik och är utbildad psykolog. Helt enkelt...

Tråkig. Enkelspårig. En biroll på sin höjd.

Däremot, antag att vi lägger till ytterligare en egenskap till denna karaktär. Han äter människor. Kokar dem i rödvin och serverar med dillpotatis.

Säg hallå till den här killen.

Hannibal Lector.

Helt klart en av filmvärldens mer intressanta gossar. Allt annat än enkelspårig, utan tvärtom komplex och flerdimensionell.

Herr Lector förstår människor in i själen. Och... han tycker om att äta dem.

Det får man väl lov att kalla två motsatta karaktärsegenskaper.

Och sånt gillar vi.

Det som gör motsatser så intressanta är att de antyder en underliggande komplexitet, troliga själatrauman och ett inre kokande drama. Och sånt är ju alltid,... ja..., ska man säga...

Smaskigt.

(Och om vi nu ska vara så himla petiga... att motsatser är en intressant skrivarprincip är, hrm, inte min insikt. Läs tex Linda Segers "Creating Unforgettable Characters.". Tyckte dock att Hannibal Lector var ett intressant exempel på denna princip. För sådant är mitt bidrag till mänskligheten. Människor som äter människor.)

Blåljus på

Argh!

Ibland kör man fast när man skriver. Riktigt. Fast.
En dialog som inte lyder eller ett textavsnitt som inte vet vad det vill.
Förresten, tyckte jag såg en annons...
Fanns det inte ett nummer, ring-en-litteraturvetardoktorand, för akuta fall?

Var det... 113...möjligtvis?

Mognare än Bordeaux '76

Blygsamhet? Ingenting för mig.

Om man skulle läsa alla inlägg på den här bloggen en gång till skulle de inte upplevas likadant som första gången.

Likt ett gott vin, där nya smaker framträder för varje klunk man tar.

Som en... klassisk film med Humphrey Bogart som växer för varje gång man tittar på den.

Jodå, precis som en klassisk film, är den härade bloggen. Ab-so-lut ingen skillnad.

Eller, eh, hrm... vad jag egentligen ville ha sagt...
Jag...alltså... går tillbaka och ändrar i mina inlägg.

Ofta.

Jätteofta.

Misstänker att jag bryter mot Bloggarnas Riksförbunds stadgar, men jag kan inte låta bli.

Min heter de Niro, del 3

Okay, så det verkar som om man faktiskt kan kontrollera rösten i sitt huvud.

(Nehej, okay, Hannibal Lector skakar på huvudet, men vi andra.)

Vi provar en ny replik och ser vad som händer.

Det var Mick Jagger.

Vilket ju inte gör något speciellt med den inre rösten. Men om vi gör så här:

Jag, typ, bara dör, alltså. Vet du, typ, vem jag såg? Mick Jagger. Det var Mick Jagger.

Här hör jag en tonårsflicka med tuggummi i munnen som gör en svag betoning på Mick och Jagger i sista meningen. Dvs, något i stil med Det var *Mick Jagger*. Och om vi provar:

Är du rent blåst i bollen? Tror du inte jag vet vem jag såg? Det var han. Det var Mick Jagger.

AHA. Nur hör jag betoning på ordet var. Likt en förnärmad hockeyfarsa till sin polare. Det *var* Mick Jagger.

Alltså, en och samma mening (Det var Mick Jagger) kan tolkas på olika sätt av vår inre röst. Helt beroende på i vilket sammanhang den förekommer

Intresseklubben antecknar? Faktor 2. Sammanhang.

Min heter de Niro, del 2

En skådis i huvet. Jag har en skådis i huvet. Och jag vill ta reda på vilka faktorer som påverkar hur han läser sina repliker. Så för att förtydliga...

Med. Punkt. Så. Pausar. Han. Uppenbarligen.

Och med tre punkter... så pausar han... lite längre.

Och med ny rad...

så pausar han...

ännu längre.

Jodåsåatt... faktor 1. Punktering och radbrytning.