Found in Translation

Lost in Translation, en absolut favoritfilm.
Och nu har en jeppe med dator tagit reda på vad Murray viskade till Scarlet i slutscenen.
Var på allvar nervös att jag skulle bli besviken.
Men... det blev jag inte. Det var ju faktiskt ganska vackert!

Sådär.

Nu måste du också klicka för att få veta.

Fear Factor

- So, Mattias, you have finished planning your story, your outline.
- Yes, Joe, yes I have.
- So here is your challeng...
- I have to crawl through pig excrements.
- No, you have to...
- Ah, jump from a plane
- NO! You just have to tell someone the story. Like an oldtime storyteller, as if you were sitting around a bondfire.
- Easy-Peasy.
- In ten minutes.
- Pfft, in my sleep.
- And if he or she is not excited by the story you have to scrap your outline and create a brand new one. From the beginning.
- OH NO, PLEASE, FOR THE LOVE OF GOD, SPIDERS. LET ME EAT SPIDERS INSTEAD.

Hey Luke, the force

Lyssna på tavlan!

Jag har en god vän som säger detta till sina målarstudenter. Och han har rätt, naturligtvis.

Vi måste lyssna på tavlan.

Det vi skapar pratar med oss. En inre röst eller känsla som ständigt berättar för oss vad som måste förbättras.

En scen som inte fungerar. Onödig dialog. Att huvudpersonen är mer Alec Baldwin än Brad Pitt.

Allt detta finns mer eller mindre medvetet i bakhuvudet. För det mesta i form av en rytande lumparsergant. Men ibland bara som ett tyst viskande, eller en vag, vag känsla i kroppen.

Så, för att verkligen inte missa något, måste vi... lyssna på tavlan.

Och det är inte samma röst som Herr Inre Kritiker. Det enda han häver ur sig är hur dåliga vi är. Du. S*ger, säger han, lika bra att ge upp. Punkt slut. Nada konstruktivt.

Tavelrösten är annorlunda, den är tystare, den slår oss när vi precis vaknar upp, när vi diskar eller står i duschen. Eller när vi aktivt lyssnar efter den.

Och den vill oss faktiskt väl.

Men, vid gud, det är inte alltid man vill lyssna.

När man *äntligen* har fått ihop det perfekta slutet. Bara för höra någon viska "Bra, bra. Men nu måste du skriva om början".

I ren självbevarelsedrift förnekar man tills öronen blöder.

Vilket aldrig fungerar, naturligtvis, för det första en testläsare kommer att säga är "Jag gillade slutet, men det passade inte riktigt ihop med början".

Och på någon nivå vet man att det var *precis* vad de skulle komma att säga. Och det är en kalldusch sanning som kan väcka en brontosaurus till liv.

Så, vi har inget val.

Bend over för Yoda, people, och...

Lyssna på tavlan.

Skoj ska det vara

Har haft som ambition att blogga varje dag.
Fast börjar mer och mer känna mig som George i Seinfeld.
"It's a Blog. About nothing."

Tror jag återgår till att blogga när jag tycker det är roligt.

Area 51

Vi har en inre röst som tolkar all text vi läser.
Försöker fortfarande förstå vilka faktorer som påverkar.
Och sinnet snurrar in sig i kulturella aspekter och jungiansk psykologi.
Det hela var liiite svårare än jag trodde.
Tänker på fullt allvar att jag behöver någon att göra text-tester på.
En vit laboratorierock och en bunke elektroder, and I'm ready to go!

Så söt så

Outlina.
Så brukar det kallas när man planerar sina historier.
Varje scen beskrivs med en kort mening.
Jag använder MindManager till min outline.
Och inte blir det vackert.
Ett sånt barn som bara en förälder kan älska.

Men pappa älskar dig, gubben. Det gör han verkligen.

Nu när du nästan är klar, åtminstone.

Friedman är tillbaka

Ett litet tips i all hast...

Josh Friedman är manusförfattare med bla. Världarnas Krig (med Tom Cruise) och Black Dahlia på sitt CV.

Hans blog blev smått kultförklarad när lyckades skapa en hype kring filmen SNAKES ON A PLANE, en hype som spred sig som löpeld över internet.

Han har också skrivit om när han och Tom Cruise gick på röda mattan, och om hur han överlevde cancer. Alltid fantastiskt välskrivet.

För tio månader sedan försvann han. Inte ett enda inlägg.

Nu är han dock tillbaka i samband med Hollywoods författarstrejk.

Väl värt att läsa. Läses med fördel från början.

Svart är inte vitt

Förresten, förresten...

När man talar om karaktärsegenskaper som är motsatta varandra, menar man naturligtvis inte RIKTIGA motsatser.

Inte, han är liberal *och* han är inte liberal.

Snarare, vad man menar är karaktärsegenskaper som verkar vara oförenliga. I stil med någon som starkt troende katolik, men som samtidigt föraktar människor som ber.

(Eller, ja, någon som är psykolog och föredrar människor serverade på fat.)

Och det var det hele, ville bara få rätt på terminologin.

As you were.

Lättuggat

Jag vet inte varför, men allting man skriver blir roligare med maträtter.

Snigelfärs. Kyckling Chop Suey. Grillade bananer.

Om man så bara lyckas trycka in en friterad lökring någonstans i texten, så blir den genast lite, lite roligare.

Vet inte varför. Potatispuré.

Att måla svartvitt

Motsatser är smaskiga.

Antag att man skriver om en karaktär som är högst sofistifikerad. Kan allt om klassisk musik och är utbildad psykolog. Helt enkelt...

Tråkig. Enkelspårig. En biroll på sin höjd.

Däremot, antag att vi lägger till ytterligare en egenskap till denna karaktär. Han äter människor. Kokar dem i rödvin och serverar med dillpotatis.

Säg hallå till den här killen.

Hannibal Lector.

Helt klart en av filmvärldens mer intressanta gossar. Allt annat än enkelspårig, utan tvärtom komplex och flerdimensionell.

Herr Lector förstår människor in i själen. Och... han tycker om att äta dem.

Det får man väl lov att kalla två motsatta karaktärsegenskaper.

Och sånt gillar vi.

Det som gör motsatser så intressanta är att de antyder en underliggande komplexitet, troliga själatrauman och ett inre kokande drama. Och sånt är ju alltid,... ja..., ska man säga...

Smaskigt.

(Och om vi nu ska vara så himla petiga... att motsatser är en intressant skrivarprincip är, hrm, inte min insikt. Läs tex Linda Segers "Creating Unforgettable Characters.". Tyckte dock att Hannibal Lector var ett intressant exempel på denna princip. För sådant är mitt bidrag till mänskligheten. Människor som äter människor.)

Blåljus på

Argh!

Ibland kör man fast när man skriver. Riktigt. Fast.
En dialog som inte lyder eller ett textavsnitt som inte vet vad det vill.
Förresten, tyckte jag såg en annons...
Fanns det inte ett nummer, ring-en-litteraturvetardoktorand, för akuta fall?

Var det... 113...möjligtvis?

Mognare än Bordeaux '76

Blygsamhet? Ingenting för mig.

Om man skulle läsa alla inlägg på den här bloggen en gång till skulle de inte upplevas likadant som första gången.

Likt ett gott vin, där nya smaker framträder för varje klunk man tar.

Som en... klassisk film med Humphrey Bogart som växer för varje gång man tittar på den.

Jodå, precis som en klassisk film, är den härade bloggen. Ab-so-lut ingen skillnad.

Eller, eh, hrm... vad jag egentligen ville ha sagt...
Jag...alltså... går tillbaka och ändrar i mina inlägg.

Ofta.

Jätteofta.

Misstänker att jag bryter mot Bloggarnas Riksförbunds stadgar, men jag kan inte låta bli.

Min heter de Niro, del 3

Okay, så det verkar som om man faktiskt kan kontrollera rösten i sitt huvud.

(Nehej, okay, Hannibal Lector skakar på huvudet, men vi andra.)

Vi provar en ny replik och ser vad som händer.

Det var Mick Jagger.

Vilket ju inte gör något speciellt med den inre rösten. Men om vi gör så här:

Jag, typ, bara dör, alltså. Vet du, typ, vem jag såg? Mick Jagger. Det var Mick Jagger.

Här hör jag en tonårsflicka med tuggummi i munnen som gör en svag betoning på Mick och Jagger i sista meningen. Dvs, något i stil med Det var *Mick Jagger*. Och om vi provar:

Är du rent blåst i bollen? Tror du inte jag vet vem jag såg? Det var han. Det var Mick Jagger.

AHA. Nur hör jag betoning på ordet var. Likt en förnärmad hockeyfarsa till sin polare. Det *var* Mick Jagger.

Alltså, en och samma mening (Det var Mick Jagger) kan tolkas på olika sätt av vår inre röst. Helt beroende på i vilket sammanhang den förekommer

Intresseklubben antecknar? Faktor 2. Sammanhang.

Min heter de Niro, del 2

En skådis i huvet. Jag har en skådis i huvet. Och jag vill ta reda på vilka faktorer som påverkar hur han läser sina repliker. Så för att förtydliga...

Med. Punkt. Så. Pausar. Han. Uppenbarligen.

Och med tre punkter... så pausar han... lite längre.

Och med ny rad...

så pausar han...

ännu längre.

Jodåsåatt... faktor 1. Punktering och radbrytning.

Min heter de Niro

Vi har alla en skådis i huvet. En inre röst med attityd.

Varje gång vi läser något så tolkar han (i mitt fall är det en han) det vi läser.

Ibland. Pratar. Han. Som. Om. Han. Behövde. Gå. På. Toaletten.

Och andra gånger... pratar... han... som om han inte
riktigt... visste... vad han ville säga.

Frågan är, vilka faktorer/ledtrådar använder vår inre skådis använder för att avgöra hur han ska läsa en text?

Man kanske... skulle... ta och skriva nånting om det...

Nog!

Djädra Studio 60!

Varenda avsnitt sitter jag där och gillar det.

Det är bra skrivet och allt det där. Men det är något annat också.
Och jag kan *inte* sätta fingret på vad det är.

Som om författarna har ett hemligt skrivarknep.

Och jag kan inte komma på vad det är.

Djädra Studio 60!

Scorsese? Vem?

Intervju med Påven, förlåt, Paul Schrader på Filmkrönikan igår.

Han skrev Taxi Driver.

Och tjuren från Bronx.

Manusvänner, låtom oss böja våra huvuden i vördnad.

Karaktärsjakt

På café.

En kvinnoröst skär igenom bruset.

Högljuddd. Åsiktsfull. Avhandlar allt från Fillippa K till förkylningsslem. Allt med sarkastisk insikt och förvånande knivskarp människoanalys.

Halleluja-moment, vilken karaktär. Vill använda i framtida bok.

Kan man lägga fram ett karaktärsschema och be henne fylla i?

Nyinköpt...

Vi kommer att bli bästa vänner.

Jag kan känna det.

Detaljer, detaljer...

Trycker *fortfarande* i mig böcker om skrivande som lördagsgodis. 'How to write unforgettable characters' och allt vad det heter.

Fast nu förtiden blir jag lite, lite gladare av böcker med mer specifika ämnen. Tematisk dialog. Freud i filmen. Sjuaktsstrukturen i romantisk komedi.

Som den här.



Varje tänkbar mänsklig känsla beskrivs i detalj, med exempel på hur de kan gestaltas. Ett kapitel för varje känsla.

Mums.

Man blir ju... rent varm inombords.

Säg hoppa

Oj, oj, ny blog, första riktiga inlägget. Måste. Skriva. Något. Insiktsfullt.

Fast i och för sig, det kan ju skapa förväntningar...

Idag åt jag kokta päron till frukost.

Tror vi lägger ribban där någonstans.

Ny adress

Ok, då var det gjort, då har man bytt blog-adress. Käns lite ovant ännu. Grannarna verkar trevliga.

Bodde tidigare här, och har nedan lagt in några gamla inlägg därifrån. (Kunde inte få med alla fantastiska kommentarer dock.)

Jomen, lite nya gardiner och en kaktus, så ska det nog bli bra det här.

Subtexta mera

Det är ingen tvekan, läser man valfri hur-man-skriver bok så får man reda på att man ska använda subtext.

"Subtext, subtext, måste använda subtext.", går skallropen.

"Men varför?", utbrister man, "Varför EXAKT är det så viktigt med subtext?"

Er egen räddare i röran har funderat på just detta.

(Och här kommer ännu en lista. Och jag inser naturligtvis att listor med tjockt markerade huvudpunkter verkar så slutgiltiga. Nästan... genomtänka. Så är givetvis inte fallet, och det bör starkt poängteras att allt som läses på denna sida kan orsaka hål i frontal-loben.

Dock, om något kommer till nytta, skicka pengar.)

Som jag ser det finns det tre huvud-anledningar till varför subtext är viktigt att använda.

1) Det är så människor fungerar.

Första anledningen är uppenbar. Det finns subtext i allt som människor gör. Vi går alla omkring med väl dolda drömmar, mål, livsstrategier och outredda känslor. Första olyckliga kärleken. Undermedvetna minnen av tappade älsklings-nappar.

Och med försvarsmekanismer från stenåldern är det sällan vi pratar om detta. Istället väller allt ut i smaskigt irrationella beteenden. Subtext.

2) Subtext är dramatiskt

Alla gillar dramatiska historier. Vi kan relatera till dramatik, det är så våra tjocka huvuden till slut lyckas lära sig något. Via hjältar som rasar i marken, och sedan reser sig igen.

Livs-visdom. Måste. Bankas. In.

Och subtext *är* ofta dramatisk. För så fort vi påbörjar rak och ärlig kommunikation och faktiskt pratar om vårt dolda inre så kan helande börja.

Och så kan vi naturligtvis inte ha det. Publiken måste underhållas. Drama, drama, drama.

3) Subtext är emotionell

Till slut konstaterar vi att emotionella berättelser berör. Och att subtext är starkt emotionellt.

Det som bara anas under ytan träffar direkt i hjärtat, på känslans nivå. Medan det som sägs rakt ut träffar mer, så att säga, i huvudet, på intellektets nivå.

Om någon säger 'jag älskar dig' förstår vi i bästa fall att så är fallet. Men om någon faktiskt visar det genom handling, då smälter hjärtan.

Som exempel, se på Darcy och Elizabeth i Jane Austens 'Stolthet och fördom'. Darcy kämpade bort sin egen snobbighet och räddade nobelt Elizabeths syster. Allt för kärleken. En man av handling, inte av ord.

Kvinnligt snyftande har nu pågått i tvåhundra år.

(Men inte manligt snyftande, nehejminsann, sådant där dravel tilltalar int..., förutom, ni vet, när de höll hand första gång... åh, Elizab... Skärp dig. Fight Club. Fight Club.)

Back from the dead

Aaaah! Så härligt att vara tillbaka. Efter att ha överlevt semestrar och deadline from hell, känner jag nu ny cyber-luft under blog-fingrarna, till bredden fulladdad med inspiration och nya blomsterfräscha tankar.

(Översättning: Min *gud*, vad kallt det var på botten av blogtoppen. Snälla internet kom tillbaka. Jag har godis.)

Vi pratar alltså subtext idag.

Subtext är det som inte sägs direkt, men är det som egentligen menas. Det som anas under ytan.

Subtext är bröd-och-vatten för den som vill skriva. Om alla karaktärer skulle säga precis vad tänkte skulle de snabbt bli ganska tråkiga. (Alternativt göra karriär i Bollywood.)

Ett klassiskt exempel på subtext kommer från Woody Allens underbara Annie Hall. Det romantiska paret Annie och Alvy har precis träffats och gör sina första fumlande försök till närmanden. Paret säger en sak, men precis som i verkligheten, menar något helt annat. Subtexten var i filmen utskriven med text, och är nedan skriven med kursiverad stil.

Enjoy!

Alvy looks around at Annie's photographs.
Alvy: So, did you do those photographs in there, or what?
Annie: Yeah, yeah, I sort of dabble around, you know.
(I dabble? Listen to me - what a jerk.)
Alvy: They're (her pictures) wonderful. They have a quality...
(You are a great - looking girl.)
Annie: Well, I would like to take a serious photography course.
(He probably thinks I'm a yo-yo.)
Alvy: (pretentiously) Photography's interesting because, you know, it's a new form, and a set of aesthetic criteria have not emerged yet.
(I wonder what she looks like naked.)
Annie: Aesthetic criteria? You mean, whether it's, uh, good photo or not?
(I'm not smart enough for him.)
Alvy: The medium enters in as a condition of the art form itself.
(I don't know what I'm saying - she senses I'm shallow.)
Annie: Well to me, I mean, it's, it's all instinctive. You know, I mean, I just try to feel it. You know, I try to get a sense of it and not think about it so much.
(God, I hope he doesn't turn out to be a shmuck like the others.)
Alvy: Still, you need a set of aesthetic guidelines to put it in social perspective, I think.
(Christ. I sound like FM radio. Relax.)

Så det var lite exempel på subtext, vilket egentligen bara var en liten uppvärming. (Internet! Om ni inte kommer tillbaka bums blir det artikelserie om dramaturgins akademiska historia.) Detta då vi i nästa inlägg ska försöka titta på varför subtext är så viktigt. (Snäääällla! iPod. Ni får min iPod.)

Logline Me

Innan jag kommer till min poäng, låt mig berätta, det finns en skrivar-princip som kallas för bl.a. logline eller one sentence idea.

Sägs att Spielberg initierade denna princip. Och när mannen med ET-mössan talar, då lyssnar folk. Loglines används flitigt, och är numera standard inom Hollywoodsystemet.

Tanken är att man bör kunna beskriva sin bok eller sitt film-manus med en enda mening.

Utan att behöva syrgas efteråt. En kort mening alltså.

Några exempel:

LIAR LIAR
En cynisk advokat kämpar med att vinna det största fallet i sin karriär, samtidigt som han magiskt måste uppfylla sin sons önskan - att inte ljuga på en hel dag.

THE SIXTH SENSE
En psykolog kämpar för att bota en förvirrad pojke plågad av en bisarr åkomma - han ser döda människor.

Logline alltså. Liten men naggande god.

En logline beskriver berättelsens dramatiska ryggrad (protagonist, mål, känslomässig resa, antagonist, konsekvenser). Och i och med att logline väger så tungt, bör den ha en 'wow'-effekt när man hör den. Något som fascinerar eller intresserar.

Och nu äntligen till min poäng.

Spielberg har ju faktiskt gjort ET, HAJEN, JURASSIC PARK, SCHINDLERS LIST, WAR OF THE WORLDS, och PINKA, ELMYRA & THE BRAIN. Så varför inte utveckla konceptet?

Jajemensan, varför inte loglina sina karaktärer? Deras relationer? Enskilda scener? Eller vilket element som helst i ens berättelse?

Om man t.ex. loglinar kända karaktärer, kan man ofta redan på denna nivå se vad som gör de i grunden så intressanta. Några exempel:

WILL HUNTING i GOOD WILL HUNTING
Föräldralös, ungdomsbrottsling OCH geni.

INDIANA JONES
Arkeolog som söker exotiska artefakter - i James Bond stil.

CYRANO DE BERGERAC (eller ROXANNE)
Passionerad romantiker, svärdsfäktare och filosof - med en stor, stor näsa.

(Personlig kommentar; Älskar både CYRANO och ROXANNE innerligt. Och nej, jag tänker inte lägga upp mitt passfoto.)

Och det fungerar lika bra när vi försöker loglina intressanta relationer.

DÖDLIGT VAPEN
Självmordsbenägen vietnamveteran paras ihop med snart pensionerad familjefar.

Och så vidare.

Dvs, oavsett vilket element (story, karaktärer, relationer, scener m.m.) vi tittar på, vill vi med en mening beskriva det som i grunden definierar detta. Och där denna mening har en wow-effekt med tydlig bild av drama och konflikt.

Och det var väl det hela.

Om ni nu känner att ni marscherar i takt till Hollywoods djungeltrummor och hör Spielberg skrika gällt från sitt mogul-hus, då har er egen lilla Cyber-Hob gjort sitt jobb.

My preee-sciousss.

One sentence. To rule them all.

Ocean'11 möt Ocean's 13

Var och såg Oceans 13 för ett tag sedan.

Och för mig, om Oceans 11 är en svartklubbs poker-turnering i tung cigarrök, där den med coolast solglasögon vinner, så är Oceans 13 en omgång skitgubbe på närmsta mellanstadie-skola.

Något blek kopia med andra ord.

Men egentligen, rent struktur-mässigt, vad hade 11 som 13 inte hade? Om jag nu plötsligt själva skulle vilja skriva en 'heisst' film, vad fanns det då att lära sig av skillnaderna mellan dessa två filmer? Frågor gnagde i mitt huvud likt en femkrona på ett roulette-hjul. Fanns bara en sak att göra.

En lista.

Allt ska vara på väg att gå åt skogen. Hela tiden. Och detta måste bero på karaktärernas personligheter.

- I 11 fullkomligt drös det av människor vars egenheter var på att riskera allt. Vi hade svartsjuke George Clooney som riskerade hela uppdraget för Julia Roberts. Vi hade på-gränsen-till-sammanbrott Saul som skulle spela excentrisk rysk miljonär. Och vi hade lite för mjuka Linus ..., och vi hade..., ja, ni fattar. Och grädde på moset, vi visste att allt var på väg åt skogen för att åtminstone en bi-roll svettades som Rocky.



- I 13. Herregud, allt gick ju som på räls i jämförelse. SJ hade för sören varit avundsjuka. Ingen svettades. Inte ens en uppknäppt skjorta. Jag menar, den enda kroppsvätska överhuvudtaget var från Pitt och Clooney som klämde fram tårar framför Oprah.

Det måste finnas ett personligt skäl till uppdraget, och detta skäl måste vara integrerat i handlingen.

- I 11 hade vi, återigen, Clooney som vill få tillbaka Julia Roberts. Denna tråd gick genom hela filmen, där mängder med scener var direkt kopplade till Clooneys kamp mot Garcia.

- I 13 hade vi hämnden på Pacino för vad han gjorde mot Ruben. Vilket var helt okay. Personligt och fint. Och en smaskig hämnd fungerar alltid. MEN, men-men-men-men-men, vi skulle kunnat hitta på vilken hämndhistoria som helst, och resten av filmen skulle kunnat se precis likadan ut ända. Rubens enda bidrag till handlingen var att ligga i en sjukhussäng. Och att jag oroade mig för att han skulle tappa sin bolmande cigarr bland lakanen räknas inte. Räknas inte alls.

Ett omöjligt hinder måste stå i vägen, som till sist ändå överlistas på ett smart/överaskande sätt.

- 11. Gänget gav sig på ett inbrottssäkert källarvalv bakom blydörrar. Alltihopa toppat med laseralarm, k-pist vakter och en psykotisk Andy Garcia. Hela filmen var sedan en virtuos uppvisning i förklädnader, teknologisk finnes och coola repliker som mot alla odds tog oss ända in i det heligaste. Och till sist, grädden på moset, en videoinspelning av ett fejkat bankvalv, vilket tillät gänget att ta sig in som falska poliser i det riktiga valvet. Jag menar, SHAFT, vad coolt.


- Och vad hade vi då, till sist i 13? Jo, gänget ville hämnas på Pacino genom att fuska i mängder. Motstånd? Världen mest intelligenta dator, vilken hindrade just fusk genom att analysera puls, pupiller och kroppsodör. Då vill vi *naturligtvis* se Våra Hjältar övervinna denna dator genom att fuska smartare än Jack Sparrow. Men, vad fick vi?De, ...aaaaargggh,...SPRÄNGDE DEN! (Eller, ja, jordbävning, som fick datorn att klappa ihop.). Man blir ju... FUSK. Vi ville se droger köpta i gamla Sovjetunionen som ändrar kroppsvärmen. Vi ville se Brad äntligen få nytta av sina kunskaper i att lura lögndetektor-test. Att spränga, det var... FUSK!

Aaaaaaahhhhh.

Sådär.

Nu känns det bättre.

En sten från mitt bröst. En raspande femkrona ur mitt huvud.

En styck lista som Oceans 14 absolut måste följa.

(Ja, 14. Ni vet att den kommer. Lika säkert som Pirates, Shrek och Spiderman 4)

1+1=3

Glad. Nej, ledsen. Nej, glad.

Ibland läser man något som verkar vara användbart, men man förstår inte riktigt hur. En tanke eller idé som får ligga och gro ett par år innan myntet till slut faller ner.

Och plötsligt, en dag, när man minst anar det (på teater-föreställning), står man upp i stolen, viftar med armarna, och skriker 'jag fattar' så högt att sufflören kommer av sig.

Hrm, he he, man skulle *vilja* skrika, menar jag.

Anledningen till dessa känsloyttringar var, något oväntat, det här


Bilden visar hur ansiktsuttryck skapas i tecknade serier.

Ta tex ett ansikte som uttrycker ilska och ett ansikte som uttrycker glädje.

Blanda.

Och vad får vi? Grymhet, naturligtvis.

Hemskt intressant, och läste detta i förbigående för några år sedan. Fick då en vag känsla att sidan på något sätt innehöll någon slag princip för skrivande. Lyckades dock aldrig riktig formulera denna princip.

Förrän igår.



Var då och såg Tartuffe (en pjäs av Moliére).

Tartuffe är en skenhelig liten djävul som låtsas vara djupt troende för att lura pengar av en rik godsägare. I en scen uttrycker Tartuffe sin åtrå för godsägarens fru, *samtidigt* som han uttrycker ilska över denna sin egen åtrå.

Ilska och åtrå. Samtidigt.

Och äntligen föll myntet på plats.

*Flera* känslor samtidigt! En väldigt enkel princip egentligen, men det var först när jag såg Tartuffes ormlika manipulationer som jag förstod hur det faktiskt kan användas. Och hur effektivt det kan vara.

För visst är det väl så att vi ofta brottas med flera, ofta motstridiga känslor. Och genom att låta en karaktär samtidigt ge uttryck för dessa kan vi effektivt illustrera karaktärers komplexa inre.

Det finns mängder av exempel på detta. Tex om vi vinner på Lotto. Förutom att springa naken genom stan av glädje, så för de allra flesta infinner sig säkerligen viss oro hur detta kommer påverka våra liv. Kanske man är rädd hur släktingar kommer att reagera, osv. Dvs, glädje och oro samtidigt.

Eller, hrm, om ni någonsin finner er själva stående på en stol mitt under en teaterföreställning...

Glädje och skam. Samtidigt.

Planera Mera

Lade blommor under kudden och drömde om den här lilla godingen (se framförallt 2.48-2.23):



Hemma har jag en stor anslagstavla där jag planerar sådant jag vill skriva. Klistrar upp post-its med olika scener och idéer.

En nackdel med detta är det är rätt mycket jobb att koordinera anslagstavlan med skrivande på lap-top.

Så här och nu befrämjar jag min inre nörd. Som inte vill något hellre än att smäcka upp post-its med finger-topparna på en stor digital anslagstavla. Och sedan ladda ner hela härligheten till lap-top med en enkel knapptryckning.

Och visst, Tolstoy klarade sig med old-school penna och papper. Men trots det...

Är det inte julafton snart?

Höger Hjärta Vänster

Alla hjärnor är med

Linda Aronson, beskriver i sin bok "Scriptwriting Updated" hur obalanser mellan höger och vänster hjärnhalva kan undvikas. Hon beskriver också hur man medvetet kan kombinera de två sätten att tänka för bättre skrivande. (Baserat på Edward de Bonos bok "Lateral Thinking"(1970)).

Även om bra skrivande inte är något vi ägnar oss åt på den här bloggen, tänkte jag att det ändå kunde vara intressant att sammanställa hennes resonemang.

Hon beskriver två olika sätt att tänka:
- Vertikalt tänkande (vänster hjärnhalva). Logiskt tänkande som leder fram till 'rätta' eller 'felaktiga' svar. Som exempel används detta tänkande för att avgöra om en scen är trovärdig, eller om dialog är verklighetstrogen.

- Lateralt tänkande (höger hjärnhalva). Utmärks av ett skapande flödestänkande som är väldigt personligt. Tenderar att generera mängder med lösningar av väldigt olika kvalitetet. Används för att brainstorma fram många, lite annorlunda idéer.

Som exempel, din fru tycker du bloggar för mycket. Du tänker ut goda argument för samhällsnyttan av bloggande (vertikalt tänkande), och spånar fram tretton nya blogg-idéer samtidigt som du låtsas lyssna på hennes motargument (lateralt tänkande).

Bägge tankesätten har också sina svagheter. Vertikalt tänkande bygger mycket på att klassificera och upprepa tidigare idéer, dvs idéer från filmer eller böcker som man sett och läst. Risken finns därmed för tekniskt korrekta klichéer. (Shit, shit, shit, måste snabbt skriva ett nytt blogginlägg. Paris Hilton. Fängelse. Perfekt!)

Vad gäller lateralt tänkande finns risken att idéer dras mot att bli ofokuserade, otrovärdiga och överdrivet emotionella. (Tänk bloginlägg, mitt morgonhumör, söta bebisar och dagens lunch.)

Vad vi egentligen vill ha är skrivande som är både trovärdigt och högst originellt, både logiskt och berörande. Dvs, vi bör växla mellan vertikalt och lateralt tänkande enligt följande:

1) Använd vertikalt tänkande för att definiera ett tydligt avgränsat mål eller problem. (Vad ska vi kalla bebisen?)

2) Använd lateralt tänkande för att brainstorma så många lösningar, möjligheter och originella kopplingar som möjligt. (Nisse, Pelle, Olle, Kalle, Tom, Brad, Chow-yun? Rinnande näsan? Våta blöjan? osv, osv...)

3) Använd vertikalt tänkande för att välja den mest trovärdiga och ovanliga lösningen som möjligt. (Bloggy! Ja, Bloggy! Farmor kommer älska det!)

Höger, möt vänster

Hjärnan kan delas in i två halvor.

Om man vill lära sig skriva böcker eller film, kan det vara bra att veta vad skillnaden på de bägge är.

Den HÖGRA styr kreativiteten och lekfullheten, medan den VÄNSTRA styr intelligens och logik.

Tänkte ni alla kunde få träffa *mina* två hjärn-halvor {Knackar på huvudet}. Grabbar, ni kan väl hälsa.

HÖGER
Heeej allihopa!

VÄNSTER
'Grabbar'? Vadå 'Grabbar'? En till sån och jag stänger av språk-centrat.

Snälla nu. En intressant egenskap hos den högra är att den har ett barns oskyldighet. Den bara *upplever* kultur, utan att döma eller analysera.

HÖGER
(Klappar händerna)
Ja, ja! Lost sååå spännande. Och Dr House jätte-jolig!

VÄNSTER
'Jolig'? Vad f… Skulle inte du gå och lägga dig efter Bollibompa?

Pojkar, snälla. Måste det alltid...? Alltså, när man börjar försöka skriva film och böcker är denna oskyldighet i fara. Detta efters...

VÄNSTER
'Jolig'. Dr House är inte 'jolig'. Dialogen haltar. Och strukturen är enformig. Patient sjuk. Patient ljuger. Patient räddas av Dr House. Bla-bla-...

DE-NNA O-SKYL-DIG-HET är i fara eftersom man läser böcker, går kurser och stoppar i sig så mycket teori om skrivande att den vänstra hjärnan växer likt en gödad gris, och därm...

VÄNSTER
GÖDAD GRIS!? Det var droppen. Nu rycker jag nervsystemet.

Varenda upplevl…uppelv…upplevelse, tanke och känsla börjar analyseras och kategor… krato… hrllsfhhsh.

{Faller ihop på golvet}

HÖGER
Vad GÖR du?

VÄNSTER
Nu är ni tysta bägge två. Dr House är en mes. Vi ska skriva en svensk läkarserie och vi ska göra det ordentligt. Jag tänker arrogant. Göran Persson möter George Clooney.

HÖGER
Göran Persss….

VÄNSTER
Göran Fri-kkin Persson. Väger 200 kg. Trycker ner känslor och sjukhuspudding. Och slår små barn. Om de inte äter upp.

HÖGER
Slååår små baarn?!

VÄNSTER
Med stetoskopet. Visuellt. Kraftfullt. Går direkt till karaktärens kärna.

HÖGER börjar gråta. Jag försöker kravla till närmsta telefon.

VÄNSTER
Just det. Kryp för pappa. Nu ringer jag Persbrandt.

Ironi = roligt

Rolig

Det sägs att ironi är en kvarleva från 90-talet. En dinosaur som till sist dog ut i samma andetag som Kristian Luuk presenterade sitt första Schlagerbidrag.

Hjälp! Hur hände detta? Och vem ska köpa mina Hassan-skivor?

Ironi alltså. Som sägs inte vara roligt längre.

I thefreedictionary.com hittar vi följande definition av ordet:

i·ro·ny(r-n, r-) n. pl. i·ro·nies

a. The use of words to express something different from and often opposite to their literal meaning.

Okay. Det var ju skoj. (Ha! Såg alla? Ironi!)

Men betrakta följande. Det sägs att komedienn/performance-artist Andy Kaufman frågade sin andliga mästare vad som är humorns inre väsen.

Och fick svaret "It is the confusion in one's mind hearing something that momentarily makes no sense but, upon further reflection, does so, in an odd way"

Heligt vatten på min kvarn!

Är alla med?

Ironi = säga en sak, mena något annat.

Humor = Höra något, ej förstå, och millisekund senare förstå.

Ironi är alltså roligt eftersom det tar någon en millisekund att förstå att jag inte menar det jag säger. (ni förstår vad jag menar)

Ah, härligt! Ironi lever. Hassanskivor säljes. Ikväll firar jag med att lyssna igenom alla östländska schlagerbidrag.

Och ja, det sista var ironiskt.