Gör om, gör rätt

I somras var vi med om något aningen, ja, speciellt.

Viktiga män i konstiga dräkter var inblandade.

Vi hade också en TV-sändning, en man som såg ut som en frikyrkopastor, en man som snöt sig i TV när han trodde ingen såg på, samt en grupp på tjugo personer som försökte hålla sig för skratt under sändning.

Som sagt, inga detaljer, men när vi kom hem berättade jag hela historien för en god vän.

Ingen reaktion.

Ingen. Reaktion. Alls.

Förutom att han tittade lite konstigt på mig, och gick snabbt vidare till något annat ämne.

Det var ju själva *****, tänkte jag, inte ens ett leende. Något måste vara fel. För trots allt, vi hade män i konstiga dräkter och folk som snöt sig i TV. Det kan ju inte bli roligare.

Så skam den som ger sig, jag ändrade upplägget på berättelsen lite grand för att göra punchline ännu starkare, greppade tag i nästa inget ont anande bekant i vänskapskretsen och satte igång.

Ni skulle sett mig. Det var nu en mission, ett kall. Någon skulle bli road av denna berättelse.

Jag fick en konstig blick. Ett artigt tillgjort leende. Och snabbt vidare till nästa ämne.

Vad i helv...

Nu, om ni någonsin träffar mig. Be mig berätta något roligt.

I dare ya'.