Here, here

Höll tal igår.

Det är inte lika lätt som det brukade, innan folk kände till ens skribentaspirationer.

Har man väl en gång sagt att man tycker om att skriva, förväntas ett roligt, insiktsfullt tal när man väl ställer sig upp och klirrar i glaset.

Dock, succé!

1 - 0 till författarlaget!

Jag fick fler skratt (jag räknade. Inte. Jag räknade INTE, menade jag, naturligtvis) än förstatalare.

... som visserligen var över åttio och fick hjälp att hålla i mikrofonen.

... och när jag tänker efter, vid ett tillfälle grimaserade den firade lite illa.

... dessutom misstänker jag att jag subtilt, men förkrossande effektivt, lyckades förolämpa hela den firades yrkeskår. Av vilka minst tio var närvarande.

Men ändå.

Han är som han är

Det finns något som kallas character moment på engelska.

Dvs, en karaktär gör eller säger något som är väldigt unikt för honom/henne. Och som tydligt illustrerar personens grundläggande värderingar eller personlighet.

Och för mig, min magreaktion när jag ser ett riktigt bra character moment, är att tänka att det där var typiskt honom/henne.

Ett exempel från verkligheten.

En kollega, Nisse, har precis blivit förälder för första gången. Han tar med sitt lilla underverk till jobbet. Stolt, nervös, överbeskyddande. Kollega 2, Pelle, trebarnsförälder, rycker barnet ur Nisses händer.

Nisse: Försiktigt!
Pelle: Äh, vet du hur många barn jag har tappat den här veckan.

Han går iväg med barnet till närmsta stol.

Pelle: Kan den några fler tricks?

Han trycker ner barnet i stolen och släpper taget. Barnet ramlar åt sidan. Nisse springer fram och räddar barnet, panik i ögonen.

Pelle: En månad till innan balansen kommer.

Allt det där; så typiskt Pelle.

Och när jag skriver, det är lite den reaktionen jag är ute efter. Att hitta beteenden som får mig att reagera typiskt, typiskt, typiskt.

Och till sist, naturligtvis är allt det här ganska uppenbart, lite patetisk hjuluppfinning.

Som vanligt.

Typiskt mig.