Antag att man skriver om en karaktär som är högst sofistifikerad. Kan allt om klassisk musik och är utbildad psykolog. Helt enkelt...
Tråkig. Enkelspårig. En biroll på sin höjd.
Däremot, antag att vi lägger till ytterligare en egenskap till denna karaktär. Han äter människor. Kokar dem i rödvin och serverar med dillpotatis.
Säg hallå till den här killen.
Hannibal Lector.
Helt klart en av filmvärldens mer intressanta gossar. Allt annat än enkelspårig, utan tvärtom komplex och flerdimensionell.
Herr Lector förstår människor in i själen. Och... han tycker om att äta dem.
Det får man väl lov att kalla två motsatta karaktärsegenskaper.
Och sånt gillar vi.
Det som gör motsatser så intressanta är att de antyder en underliggande komplexitet, troliga själatrauman och ett inre kokande drama. Och sånt är ju alltid,... ja..., ska man säga...
Smaskigt.
(Och om vi nu ska vara så himla petiga... att motsatser är en intressant skrivarprincip är, hrm, inte min insikt. Läs tex Linda Segers "Creating Unforgettable Characters.". Tyckte dock att Hannibal Lector var ett intressant exempel på denna princip. För sådant är mitt bidrag till mänskligheten. Människor som äter människor.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar