Gör om, gör rätt

I somras var vi med om något aningen, ja, speciellt.

Viktiga män i konstiga dräkter var inblandade.

Vi hade också en TV-sändning, en man som såg ut som en frikyrkopastor, en man som snöt sig i TV när han trodde ingen såg på, samt en grupp på tjugo personer som försökte hålla sig för skratt under sändning.

Som sagt, inga detaljer, men när vi kom hem berättade jag hela historien för en god vän.

Ingen reaktion.

Ingen. Reaktion. Alls.

Förutom att han tittade lite konstigt på mig, och gick snabbt vidare till något annat ämne.

Det var ju själva *****, tänkte jag, inte ens ett leende. Något måste vara fel. För trots allt, vi hade män i konstiga dräkter och folk som snöt sig i TV. Det kan ju inte bli roligare.

Så skam den som ger sig, jag ändrade upplägget på berättelsen lite grand för att göra punchline ännu starkare, greppade tag i nästa inget ont anande bekant i vänskapskretsen och satte igång.

Ni skulle sett mig. Det var nu en mission, ett kall. Någon skulle bli road av denna berättelse.

Jag fick en konstig blick. Ett artigt tillgjort leende. Och snabbt vidare till nästa ämne.

Vad i helv...

Nu, om ni någonsin träffar mig. Be mig berätta något roligt.

I dare ya'.

No habla englas

Att Robin William är en duktig ståuppare är väl knappast någon nyhet. Och undan går det om man kollar på otextad youtube, inte alltid man hinner uppfatta den snabba engelskan.

Men här är hur jag vet att han verkligen är rolig - jag skrattar tom när jag missar ett skämt pga engelskan.

Inser förstås att det ställer min HQ (humorIQ) någonstans i nivå med byfånens.

Men det går bara inte att låta bli.

Bo i buss

'INTO THE WILD' handlar om en kille som lämnar allt och ger sig ut i det vildaste Alaska.

E och jag såg den för några dagar sedan.

Vi blir så lätt påverkade när vi tittar på film.

I något slags dimmigt/euforiskt tillstånd kom vi överens om att flytta till billigare bostad, kasta ut TV'n, äta mindre ute och stänga av DVD'n.

Leva enklare.

Tycker mig tom. minnas att vi skakade hand på det.

Korv med bröd

Vissa perioder när man skriver går det trögt.

Jag menar *riktigt* trögt.

Inte det att man inte försöker, man lyder goda råd om att skriva dagligen och allt det där. Men trots det, flyyyytet infinner sig inte.

Men så plötsligt...

...lossnar det. Heinz och grabbarna, ni vet.

Ketchupdag idag.

Kultur revolution

Där vi bodde tidigare fanns väldigt mycket, ska vi säga, 'avfall' som hundägare 'glömt' plocka upp.

Till slut fick någon i området nog. Och placerade en liten, liten svensk flagga, gjord av tandpetare och papper, på varje liten lort.

Jajemensan. Tandpetare. Flagga. Vi log varje gång vi såg det.

Och nu...

För någon dag sedan gick jag förbi en större reklamskylt på ca 2x2 meter. Och jag vet inte varför, men i ögonvrån skymtade jag också en liten, liten klisterlapp sitta mitt på skylten.

VARNING, stod det, med ytterligare någon ännu mindre text som jag inte kunde läsa.

*Naturligtvis* blev jag nyfiken.

Tittade mig omkring för att se att ingen tittade, klättrade sedan över ett lågt staket och klampade ut på den lilla gräsmattan där reklamskylten var uppsatt. Lutade mig framåt och rätade ut den skrynklade lilla lappen.

Och där, mitt över en stor text med orden:

Fläsk filé

kunde man läsa med små bokstäver:

VARNING!
Sär skrivning.

Ha, revolutionen har börjat! Ordbajsare se upp!