tisdag 11 december 2007

Hey Luke, the force

Lyssna på tavlan!

Jag har en god vän som säger detta till sina målarstudenter. Och han har rätt, naturligtvis.

Vi måste lyssna på tavlan.

Det vi skapar pratar med oss. En inre röst eller känsla som ständigt berättar för oss vad som måste förbättras.

En scen som inte fungerar. Onödig dialog. Att huvudpersonen är mer Alec Baldwin än Brad Pitt.

Allt detta finns mer eller mindre medvetet i bakhuvudet. För det mesta i form av en rytande lumparsergant. Men ibland bara som ett tyst viskande, eller en vag, vag känsla i kroppen.

Så, för att verkligen inte missa något, måste vi... lyssna på tavlan.

Och det är inte samma röst som Herr Inre Kritiker. Det enda han häver ur sig är hur dåliga vi är. Du. S*ger, säger han, lika bra att ge upp. Punkt slut. Nada konstruktivt.

Tavelrösten är annorlunda, den är tystare, den slår oss när vi precis vaknar upp, när vi diskar eller står i duschen. Eller när vi aktivt lyssnar efter den.

Och den vill oss faktiskt väl.

Men, vid gud, det är inte alltid man vill lyssna.

När man *äntligen* har fått ihop det perfekta slutet. Bara för höra någon viska "Bra, bra. Men nu måste du skriva om början".

I ren självbevarelsedrift förnekar man tills öronen blöder.

Vilket aldrig fungerar, naturligtvis, för det första en testläsare kommer att säga är "Jag gillade slutet, men det passade inte riktigt ihop med början".

Och på någon nivå vet man att det var *precis* vad de skulle komma att säga. Och det är en kalldusch sanning som kan väcka en brontosaurus till liv.

Så, vi har inget val.

Bend over för Yoda, people, och...

Lyssna på tavlan.




2 kommentarer:

B. Fundberg sa...

Min teori är att de som lyckas har kvävt sin inre röst/person. Vet inte riktigt hur detta ska gå till, rent praktiskt, men det vore inte helt fel att att bli av med den/honom/henne...

Mattias sa...

Det är en intressant fråga, det där, hur man ska hitta någon slags balans mellan kommersiella krafter, den inre rösten och personlig tillfredsställelse. Det är väl väldigt individuellt vad som fungerar för var och en, antar jag. (Och att helt enkelt kväva den inre rösten var faktiskt en ny tanke för mig.)

För egen del hoppas jag väl på någon slags gyllene medelväg, där jag väljer projekt som känns både personligt tillfredsställande och, förhoppningsvis, kommersiella. Detta fungerar för mig då jag har välsignats/förbannats med visst mainstreamtycke :)