Okay, så det verkar som om man faktiskt kan kontrollera rösten i sitt huvud.(Nehej, okay, Hannibal Lector skakar på huvudet, men vi andra.)
Vi provar en ny replik och ser vad som händer.
Det var Mick Jagger.
Vilket ju inte gör något speciellt med den inre rösten. Men om vi gör så här:
Jag, typ, bara dör, alltså. Vet du, typ, vem jag såg? Mick Jagger. Det var Mick Jagger.
Här hör jag en tonårsflicka med tuggummi i munnen som gör en svag betoning på Mick och Jagger i sista meningen. Dvs, något i stil med Det var *Mick Jagger*. Och om vi provar:
Är du rent blåst i bollen? Tror du inte jag vet vem jag såg? Det var han. Det var Mick Jagger.
AHA. Nur hör jag betoning på ordet var. Likt en förnärmad hockeyfarsa till sin polare. Det *var* Mick Jagger.
Alltså, en och samma mening (Det var Mick Jagger) kan tolkas på olika sätt av vår inre röst. Helt beroende på i vilket sammanhang den förekommer
Intresseklubben antecknar? Faktor 2. Sammanhang.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar