1+1=3

Glad. Nej, ledsen. Nej, glad.

Ibland läser man något som verkar vara användbart, men man förstår inte riktigt hur. En tanke eller idé som får ligga och gro ett par år innan myntet till slut faller ner.

Och plötsligt, en dag, när man minst anar det (på teater-föreställning), står man upp i stolen, viftar med armarna, och skriker 'jag fattar' så högt att sufflören kommer av sig.

Hrm, he he, man skulle *vilja* skrika, menar jag.

Anledningen till dessa känsloyttringar var, något oväntat, det här


Bilden visar hur ansiktsuttryck skapas i tecknade serier.

Ta tex ett ansikte som uttrycker ilska och ett ansikte som uttrycker glädje.

Blanda.

Och vad får vi? Grymhet, naturligtvis.

Hemskt intressant, och läste detta i förbigående för några år sedan. Fick då en vag känsla att sidan på något sätt innehöll någon slag princip för skrivande. Lyckades dock aldrig riktig formulera denna princip.

Förrän igår.



Var då och såg Tartuffe (en pjäs av Moliére).

Tartuffe är en skenhelig liten djävul som låtsas vara djupt troende för att lura pengar av en rik godsägare. I en scen uttrycker Tartuffe sin åtrå för godsägarens fru, *samtidigt* som han uttrycker ilska över denna sin egen åtrå.

Ilska och åtrå. Samtidigt.

Och äntligen föll myntet på plats.

*Flera* känslor samtidigt! En väldigt enkel princip egentligen, men det var först när jag såg Tartuffes ormlika manipulationer som jag förstod hur det faktiskt kan användas. Och hur effektivt det kan vara.

För visst är det väl så att vi ofta brottas med flera, ofta motstridiga känslor. Och genom att låta en karaktär samtidigt ge uttryck för dessa kan vi effektivt illustrera karaktärers komplexa inre.

Det finns mängder av exempel på detta. Tex om vi vinner på Lotto. Förutom att springa naken genom stan av glädje, så för de allra flesta infinner sig säkerligen viss oro hur detta kommer påverka våra liv. Kanske man är rädd hur släktingar kommer att reagera, osv. Dvs, glädje och oro samtidigt.

Eller, hrm, om ni någonsin finner er själva stående på en stol mitt under en teaterföreställning...

Glädje och skam. Samtidigt.