Känslor och sånt

Filmer och böcker är fantastiska.

Lite ljus på en duk, och plötsligt väller det fram undermedvetna känslor från när vi släppte in mellan-benen-mål på innebandyn i lågstadiet.

Eller några bokstäver på ett papper och plötsligt har vi en lång inre monolog om var gränsen mellan dum och snäll egentligen går. Och huruvida det *egentligen* var rätt att ställa upp på att ta på sig Marilyn-Monroe-klänning för att "stämningen skulle bli bättr..."

...

Hrm, lite ljus och lite bokstäver, alltså. Skapar rikt inre liv.

Vi går vidare.

När man skapar något vill man naturligtvis att de som tittar eller läser ska uppskatta det man gjort. Men en aningen obehaglig sanning är...

... att publiken egentligen *inte* bedömer själva filmen eller boken, huruvida den är välgjord eller välskriven.

Vad publiken bedömer är sin *inre upplevelse eller reaktion* på filmen eller boken.

Som exempel, jag upplevde Transformers som ganska 'blek'. Och det var då egentligen inte själva filmen som var 'blek', jag menar det var fina effekter och snyggt exploderande robotor. Istället var det att filmen inte lyckades ge mig någon speciellt stark inre upplevelse eller känslostäming. Det var min inre reaktion som var 'blek'.

Vidare, det är naturligtvis en hårfin skillnad med tanke på att det var boken eller filmen som skapade känslorna, tankarna och hela fadderullan. Men trots det, en viktig skillnad. Och, som jag ser det, speciellt viktig att ha i åtanke när man skapar.

Det handlar om en liten, liten förskjutning i perspektiv när man skriver. Om att lägga all uppmärksamhet på varenda subtil liten skiftning i ens inre liv. Att veta att om någon gillar de tankar och känslor som en film/bok skapar, då gillar de också filmen/boken.

Så dagens (i vanlig ordning rejält amatörmässiga) skrivartips - att åtminstone någon gång läsa det man skrivit med totalt fokus på vad som pågår i ens känsloliv och tankeverksamhet.

Ett tips som fungerar?

Ingen aning.

Men det känns bra när jag läser det.