Precis som alla andra be-roende så börjar det smått. Man vill testa, helt enkelt.
Så man kollar lite försiktigt med andra som man vet håller på med det. Tar reda på hur man gör.
Och till en början är det riktigt roligt. Någon gång i veckan, eller så, precis vad som behövs för att göra livet lite, lite roligare. Man förstår inte hur man klarat sig utan det.
Och naturligtvis är det så roligt att snart gör man det en gång om dagen. Livet leker, man har äntligen hittat vad som gör livet värt att leva. Fåglar kvittrar lite vackrare, dofter känns lite starkare.
Efter ett tag är det flera gånger om dagen. Man intalar sig själv att man fortfarande har det under kontroll. Man blänger tomt på nära och kära, och när de pratar är det enda man kan tänka är när samtalet är över så att man kan gå iväg.
Tills sist är det tio gånger i minuten. Det är inte längre samma sak. Ruset varar inte längre lika länge. Depressionen när man inser att nästan en hel förmiddag har gått förlorad och man förstår inte hur. Tomheten som infinner sig när man inser att ännu en arbetsdag gått förlorad i jakten på nästa fix.
Beroende.
Ditt namn...
...är StatCounter.
Och SiteMeter, och Google analytics.
Nog, säger jag. Nog!
Låt dig inte luras av deras oskyldiga små namn!
För hälsan, för vänner, för familjen. För livet. Tänk att återigen kunna känna doften av nybakat bröd på morgonen. Och inte bara stirra sig blind på diagram och gröna staplar som du vet ändå aldrig kommer att växa.
Jag tar ställning! Jag deletar mitt konto på StatCounter. Och siteMeter. Och Google analytics. Rensar mitt hus från alla smutsiga små siffror.
Och jag ber dig göra detsamma.
Du vet att du egentligen vill. Och att livet kommer bli bättre om du gör det.
Tack.
Tack ska ni ha.
2 kommentarer:
Nej, det är ju jätteroligt. Inte själva antalet (ju ibland) utan att se vart kommer besökarna ifrån. Tror man får bekämpa beroenden på andra sätt än att bli absolutist. Eller jag kanske inte är tillräckligt fast. Fast jag misstänker att jag egentligen inte vill se mitt beroende.
Du har absolut rätt, hur man väljer att bekämpa beroende beror naturligtvis på graden av besatthet. Det var mest med tanke på att det är ett (trots allt) ganska snällt beroende som jag tyckte jag kunde kosta på mig att vara en aning/rejält ironisk och härma tonläget hos en nyfrälst (som ju troligtvis skulle försöka pracka på andra sin nyfunna övertygelse :) )
Så för min del var det, som sagt, ett ganska snällt beroende :) Men det känns faktiskt skillnad och ganska bra nu när faktiskt plockat bort det. En 'Rensa i röran'-känsla. Känns som att viss hjärnkapacitet frigjorts som jag hoppas kunna använda till bättre saker.
Åtminstone tills jag trillar dit igen :)
Skicka en kommentar