Vid första ögonkastet

Ytterligare en sak man kan notera om sin inre de Niro, är att han är extremt snabb på att bilda sig en uppfattning.

Precis som för alla människor. Första intrycket räknas.

Som exempel, om man har en bild eller en beskrivande text om sig själv på sin blogg, så BAM, plötsligt har bloggen en helt annan röst.

Och nu j*drar är det dags att den här bloggen läses med den röst den verkligen förtjänar.

Så från och med nu, powerbilder på mig när jag fallskärmshoppar, tar doktorsexamen och skakar hand med kungen.

Någon som kan photoshop?

Min heter de Niro, the basics

Du läser just nu ett blogginlägg.

Och vad du hör är min, Mattias, röst i ditt huvud (hej, hej!).

Har du läst på denna blogg tidigare så har du antagligen en ungefärlig inre bild av vem jag är.

Och denna inre bild påverkar hur rösten i ditt huvud låter.

Dvs, du hör en varm, trygg och inbjudande röst, vars klangläge vittnar om en ständigt närvarande intelligens.

(Jo, säger jag, varm och inbjudande. )

Men för den som inte visste, det är inte egentligen min röst du hör. Utan du har en skådis (han heter de Niro) i ditt huvud som tolkar all text du läser.

Det är med andra ord din de Niro, inne i ditt huvud, som just nu låter som Mattias. (Puh!)

Dvs, när de Niro läser en text, så tolkar han denna olika beroende på vem det är som uttrycker sig. Och där den som uttrycker sig kan vara den faktiska författaren eller en 'påhittad' karaktär från vars perspektiv texten är skriven.

Och via ledtrådar från texten gör De Niro *allt* för att ta reda på så mycket han kan om denna bakomliggande person.

(Vilket ju kan vara en ganska skrämmande tanke när man bloggar. Att någon annans de Niro försöker ta reda på vem jag egentligen är. Inte skrämmande för mig dock, jag är helt normal. Alla ni andra borde spärras in.)

Och när de Niro väl sedan sätter igång och faktiskt tolkar texten är det nästan som att ha en annan person inne i huvudet.

(Annan person. Inne i huvudet. Heeelt normalt.)

Och för att kunna tolka försöker de Niro ta reda på följande:

Personlighet: En dumsnäll tvåmeters basketspelare har ett helt annat tonläge än en tävlingsinriktad försäljarchef. Och ju mer de Niro vet om den grundläggande personligheten desto tydligare kan han göra sin tolkning.

Känslomässigt tillstånd: Uppenbarligen så förändras en människas tonläge beroende på vilka känslohormoner som rusar runt i kroppen. Efter yogan pratar vi avslappnat som en drogad norrlänning, efter en bilolycka som en kastrerad Quentin Tarrantino.

Syfte: *Varenda* aspekt av mänskligt agerande har ett specifikt syfte. Och när vi läser en text har de Niro känselspröt som en myra för att känna in vad detta verkliga syfte är.

Som exempel, orden 'jag älskar dig' kan läsas på helt olika sätt beroende på om de används i manipulativt syfte, eller (konstiga tanke) för att man faktiskt vill visa någon att man älskar dem.

Till sist: Den här texten har tagit säkert två månader att få ihop. Ibland är verkligen de mest självklara sakerna de svåraste att formulera. Vilket är normalt. Jättenormalt. fullständigt norm...

...

Hjälp?

Found in Translation

Lost in Translation, en absolut favoritfilm.
Och nu har en jeppe med dator tagit reda på vad Murray viskade till Scarlet i slutscenen.
Var på allvar nervös att jag skulle bli besviken.
Men... det blev jag inte. Det var ju faktiskt ganska vackert!

Sådär.

Nu måste du också klicka för att få veta.

Fear Factor

- So, Mattias, you have finished planning your story, your outline.
- Yes, Joe, yes I have.
- So here is your challeng...
- I have to crawl through pig excrements.
- No, you have to...
- Ah, jump from a plane
- NO! You just have to tell someone the story. Like an oldtime storyteller, as if you were sitting around a bondfire.
- Easy-Peasy.
- In ten minutes.
- Pfft, in my sleep.
- And if he or she is not excited by the story you have to scrap your outline and create a brand new one. From the beginning.
- OH NO, PLEASE, FOR THE LOVE OF GOD, SPIDERS. LET ME EAT SPIDERS INSTEAD.

Hey Luke, the force

Lyssna på tavlan!

Jag har en god vän som säger detta till sina målarstudenter. Och han har rätt, naturligtvis.

Vi måste lyssna på tavlan.

Det vi skapar pratar med oss. En inre röst eller känsla som ständigt berättar för oss vad som måste förbättras.

En scen som inte fungerar. Onödig dialog. Att huvudpersonen är mer Alec Baldwin än Brad Pitt.

Allt detta finns mer eller mindre medvetet i bakhuvudet. För det mesta i form av en rytande lumparsergant. Men ibland bara som ett tyst viskande, eller en vag, vag känsla i kroppen.

Så, för att verkligen inte missa något, måste vi... lyssna på tavlan.

Och det är inte samma röst som Herr Inre Kritiker. Det enda han häver ur sig är hur dåliga vi är. Du. S*ger, säger han, lika bra att ge upp. Punkt slut. Nada konstruktivt.

Tavelrösten är annorlunda, den är tystare, den slår oss när vi precis vaknar upp, när vi diskar eller står i duschen. Eller när vi aktivt lyssnar efter den.

Och den vill oss faktiskt väl.

Men, vid gud, det är inte alltid man vill lyssna.

När man *äntligen* har fått ihop det perfekta slutet. Bara för höra någon viska "Bra, bra. Men nu måste du skriva om början".

I ren självbevarelsedrift förnekar man tills öronen blöder.

Vilket aldrig fungerar, naturligtvis, för det första en testläsare kommer att säga är "Jag gillade slutet, men det passade inte riktigt ihop med början".

Och på någon nivå vet man att det var *precis* vad de skulle komma att säga. Och det är en kalldusch sanning som kan väcka en brontosaurus till liv.

Så, vi har inget val.

Bend over för Yoda, people, och...

Lyssna på tavlan.

Skoj ska det vara

Har haft som ambition att blogga varje dag.
Fast börjar mer och mer känna mig som George i Seinfeld.
"It's a Blog. About nothing."

Tror jag återgår till att blogga när jag tycker det är roligt.

Area 51

Vi har en inre röst som tolkar all text vi läser.
Försöker fortfarande förstå vilka faktorer som påverkar.
Och sinnet snurrar in sig i kulturella aspekter och jungiansk psykologi.
Det hela var liiite svårare än jag trodde.
Tänker på fullt allvar att jag behöver någon att göra text-tester på.
En vit laboratorierock och en bunke elektroder, and I'm ready to go!