Tänk efter. Före.

Hieroglyfer, skrivna i sten.

Och alltså... någon gång måste en hieroglyf-skrivande egyptier dykt upp bakom en sarkofag, tittat sig omkring på alla tecken han slitsamt knackat in i sten och utbrustit:

-Planeeering! Jag borde planerat *innan* jag började!

Måste ha hänt. Och jojomensan, hur mycket man bör planera innan man börjar skriva är något som skribenter funderat på i alla tider.

Det finns, i princip, två huvudskolor.

Den ena skolan förespråkar noggrann förplanering, sk. outline, den andra skolan säger sätt igång och skriv, och följ med inspirationen dit den tar dig.

*Bägge* har rätt, god damnit.

Så tillåt mig sparka in lite öppna dörrar genom att ge min (outbildade, okunniga, naiva, direkt skadliga) syn på ämnet:

Planering och skrivande pågår *parallellt*. Naturligtvis.

Vissa dagar känner man att något saknas i strukturen, eller också har man käkat sin ginseng och har gott om arbetsenergi.

Då jobbar man med outline.

Andra dagar brinner av lust att kasta sig in i bokens egen lilla värld.

Då skriver man istället.

Med andra ord, man växlar mellan outline och manus beroende på situation och humör, där den ena ger kraft och energi att åt den andra.

Hela tiden med målet att när projektet är klart, då ska både outline och manus vara klara.

För detta är väl också nästa poäng: en outline är inte bara en förplanering, den är också ett bevis på att man verkligen förstått berättelsens inre struktur, dess skelett.

Och denna förståelse växer fram allteftersom man jobbar med projektet. Vilket innebär att man rimligtvis jobbar med outline parallellt med själva skrivandet.

Såvida man nu inte knackar in sina berättelser i närmsta stenmur.

Börja isåfall med en ordentlig outline.

Och en lämplig offergåva till solguden.

Är det inte...

Prinsessan Leia (Carrie Fisher) är med i 'När Harry mötte Sally'.

Sådär.

Tur att man hade något riktigt klokt att säga när man nu återvänder till bloggen efter en längre frånvaro.

Show me the money

Att göra hemsidor har blivit den nya tidens guldgräveri.

Den som släpper en sida ser framför sig tiotusentals besökare och betald skidstuga i alperna (annonspengar).

Vilket *naturligtvis* är naiva drömmar som aldrig kommer...

...skidstuga, förresten,...

...med skidlift precis utanför dörren...

...och brasa som brinner...

Ehm, jag *vill ha* skidstuga med br...

...

...

...

KOM OCH TITTA! KOM OCH TITTA! Här ÄR den, min och E's underbara, fantastiska, för att inte säga, *revolutionerande* egna lilla hemsida:

http://www.tipsaoss.se/

Och kom ihåg, tillsammans kan vi göra det. Tillsammans kan vi förverkliga alla mina drömmar

Eh, ....

...så att jag får mer tid att skriva, menar jag då, naturligtvis.

Notera 1: Som sagt, sidan är gjord tillsammans med E. Dvs, allt som är snyggt, väl genomtänkt och allmänt inspirerande har hon gjort.

Notera 2: Sidan är ingen blogg i vanlig mening, då alla som vill kan skicka in tips, och direkt få dem publicerade på sidan.

Inga nödutgångar

Har nu äntligen börjat skriva på berättelsen.

Faktiska. Ord. På. Papper.

Utgår från min s.k.outline, dvs en förplanering.

Tänk er att denna outline är en skranglig flygmaskin från 1800-talet.

Med trävingar som man cykeltrampar igång.

Allt limmat med tuggummi.

Och att sedan börja flyga (skriva) är som att rullas utför en brant, spinningtrampa så man blir blå i ansiktet, se ett trehundra meters stup närma sig, och panikhoppas att f*nskapet ska lyfta.

I love it!

Kreativt skrivande, the extreme sport.

Vid första ögonkastet

Ytterligare en sak man kan notera om sin inre de Niro, är att han är extremt snabb på att bilda sig en uppfattning.

Precis som för alla människor. Första intrycket räknas.

Som exempel, om man har en bild eller en beskrivande text om sig själv på sin blogg, så BAM, plötsligt har bloggen en helt annan röst.

Och nu j*drar är det dags att den här bloggen läses med den röst den verkligen förtjänar.

Så från och med nu, powerbilder på mig när jag fallskärmshoppar, tar doktorsexamen och skakar hand med kungen.

Någon som kan photoshop?

Min heter de Niro, the basics

Du läser just nu ett blogginlägg.

Och vad du hör är min, Mattias, röst i ditt huvud (hej, hej!).

Har du läst på denna blogg tidigare så har du antagligen en ungefärlig inre bild av vem jag är.

Och denna inre bild påverkar hur rösten i ditt huvud låter.

Dvs, du hör en varm, trygg och inbjudande röst, vars klangläge vittnar om en ständigt närvarande intelligens.

(Jo, säger jag, varm och inbjudande. )

Men för den som inte visste, det är inte egentligen min röst du hör. Utan du har en skådis (han heter de Niro) i ditt huvud som tolkar all text du läser.

Det är med andra ord din de Niro, inne i ditt huvud, som just nu låter som Mattias. (Puh!)

Dvs, när de Niro läser en text, så tolkar han denna olika beroende på vem det är som uttrycker sig. Och där den som uttrycker sig kan vara den faktiska författaren eller en 'påhittad' karaktär från vars perspektiv texten är skriven.

Och via ledtrådar från texten gör De Niro *allt* för att ta reda på så mycket han kan om denna bakomliggande person.

(Vilket ju kan vara en ganska skrämmande tanke när man bloggar. Att någon annans de Niro försöker ta reda på vem jag egentligen är. Inte skrämmande för mig dock, jag är helt normal. Alla ni andra borde spärras in.)

Och när de Niro väl sedan sätter igång och faktiskt tolkar texten är det nästan som att ha en annan person inne i huvudet.

(Annan person. Inne i huvudet. Heeelt normalt.)

Och för att kunna tolka försöker de Niro ta reda på följande:

Personlighet: En dumsnäll tvåmeters basketspelare har ett helt annat tonläge än en tävlingsinriktad försäljarchef. Och ju mer de Niro vet om den grundläggande personligheten desto tydligare kan han göra sin tolkning.

Känslomässigt tillstånd: Uppenbarligen så förändras en människas tonläge beroende på vilka känslohormoner som rusar runt i kroppen. Efter yogan pratar vi avslappnat som en drogad norrlänning, efter en bilolycka som en kastrerad Quentin Tarrantino.

Syfte: *Varenda* aspekt av mänskligt agerande har ett specifikt syfte. Och när vi läser en text har de Niro känselspröt som en myra för att känna in vad detta verkliga syfte är.

Som exempel, orden 'jag älskar dig' kan läsas på helt olika sätt beroende på om de används i manipulativt syfte, eller (konstiga tanke) för att man faktiskt vill visa någon att man älskar dem.

Till sist: Den här texten har tagit säkert två månader att få ihop. Ibland är verkligen de mest självklara sakerna de svåraste att formulera. Vilket är normalt. Jättenormalt. fullständigt norm...

...

Hjälp?

Found in Translation

Lost in Translation, en absolut favoritfilm.
Och nu har en jeppe med dator tagit reda på vad Murray viskade till Scarlet i slutscenen.
Var på allvar nervös att jag skulle bli besviken.
Men... det blev jag inte. Det var ju faktiskt ganska vackert!

Sådär.

Nu måste du också klicka för att få veta.