Så söt så

Outlina.
Så brukar det kallas när man planerar sina historier.
Varje scen beskrivs med en kort mening.
Jag använder MindManager till min outline.
Och inte blir det vackert.
Ett sånt barn som bara en förälder kan älska.

Men pappa älskar dig, gubben. Det gör han verkligen.

Nu när du nästan är klar, åtminstone.

Friedman är tillbaka

Ett litet tips i all hast...

Josh Friedman är manusförfattare med bla. Världarnas Krig (med Tom Cruise) och Black Dahlia på sitt CV.

Hans blog blev smått kultförklarad när lyckades skapa en hype kring filmen SNAKES ON A PLANE, en hype som spred sig som löpeld över internet.

Han har också skrivit om när han och Tom Cruise gick på röda mattan, och om hur han överlevde cancer. Alltid fantastiskt välskrivet.

För tio månader sedan försvann han. Inte ett enda inlägg.

Nu är han dock tillbaka i samband med Hollywoods författarstrejk.

Väl värt att läsa. Läses med fördel från början.

Svart är inte vitt

Förresten, förresten...

När man talar om karaktärsegenskaper som är motsatta varandra, menar man naturligtvis inte RIKTIGA motsatser.

Inte, han är liberal *och* han är inte liberal.

Snarare, vad man menar är karaktärsegenskaper som verkar vara oförenliga. I stil med någon som starkt troende katolik, men som samtidigt föraktar människor som ber.

(Eller, ja, någon som är psykolog och föredrar människor serverade på fat.)

Och det var det hele, ville bara få rätt på terminologin.

As you were.

Lättuggat

Jag vet inte varför, men allting man skriver blir roligare med maträtter.

Snigelfärs. Kyckling Chop Suey. Grillade bananer.

Om man så bara lyckas trycka in en friterad lökring någonstans i texten, så blir den genast lite, lite roligare.

Vet inte varför. Potatispuré.

Att måla svartvitt

Motsatser är smaskiga.

Antag att man skriver om en karaktär som är högst sofistifikerad. Kan allt om klassisk musik och är utbildad psykolog. Helt enkelt...

Tråkig. Enkelspårig. En biroll på sin höjd.

Däremot, antag att vi lägger till ytterligare en egenskap till denna karaktär. Han äter människor. Kokar dem i rödvin och serverar med dillpotatis.

Säg hallå till den här killen.

Hannibal Lector.

Helt klart en av filmvärldens mer intressanta gossar. Allt annat än enkelspårig, utan tvärtom komplex och flerdimensionell.

Herr Lector förstår människor in i själen. Och... han tycker om att äta dem.

Det får man väl lov att kalla två motsatta karaktärsegenskaper.

Och sånt gillar vi.

Det som gör motsatser så intressanta är att de antyder en underliggande komplexitet, troliga själatrauman och ett inre kokande drama. Och sånt är ju alltid,... ja..., ska man säga...

Smaskigt.

(Och om vi nu ska vara så himla petiga... att motsatser är en intressant skrivarprincip är, hrm, inte min insikt. Läs tex Linda Segers "Creating Unforgettable Characters.". Tyckte dock att Hannibal Lector var ett intressant exempel på denna princip. För sådant är mitt bidrag till mänskligheten. Människor som äter människor.)

Blåljus på

Argh!

Ibland kör man fast när man skriver. Riktigt. Fast.
En dialog som inte lyder eller ett textavsnitt som inte vet vad det vill.
Förresten, tyckte jag såg en annons...
Fanns det inte ett nummer, ring-en-litteraturvetardoktorand, för akuta fall?

Var det... 113...möjligtvis?

Mognare än Bordeaux '76

Blygsamhet? Ingenting för mig.

Om man skulle läsa alla inlägg på den här bloggen en gång till skulle de inte upplevas likadant som första gången.

Likt ett gott vin, där nya smaker framträder för varje klunk man tar.

Som en... klassisk film med Humphrey Bogart som växer för varje gång man tittar på den.

Jodå, precis som en klassisk film, är den härade bloggen. Ab-so-lut ingen skillnad.

Eller, eh, hrm... vad jag egentligen ville ha sagt...
Jag...alltså... går tillbaka och ändrar i mina inlägg.

Ofta.

Jätteofta.

Misstänker att jag bryter mot Bloggarnas Riksförbunds stadgar, men jag kan inte låta bli.