Den därade facebookfilmen

Kan vi nu alla vara överens om att Fincher och Sorkin bör låsas in och göra absolut varenda framtida film tillsammans?

Vi lät 'Richard Curtis' och 'Rom-Com minst en gång vart tredje år' komma undan.

Men never again, peeps, never again.

Fäääärdig

Ett manus är inte färdigt förrän man ser en film man verkligen gillar inne i sitt eget huvud.

Och jag vet.

Jag är så himlans klok.

En helt vanlig dag

Jaså, ny film av Clintan? Brukar alltid vara något annorl... men vänta nu... det där låter ju precis som något jag skri... nej, det får inte vara sa... Nej, nej... neeeej... NIIIIEEEEEEEEEJJJJJ...

Nähä.

Jaså.

Ok. det var ju inte alls likt.

Men titta där, ny film av...

Slam dunk

På talkshow, två modegurus gnabbas roligt.

Programledare: "You are getting good at this. Do you two have writers?"

Jag menar...

Yeah, baby!

Minimum 2

Och 15 minuter skrivande är egentligen lika med minst en timmes skrivande.

För när man väl börjat tänka på det så går det inte att sluta.

Även efter man slutat.

Minimum

Man har *alltid* tid att skriva åtminstone 15 minuter per dag.

Till och med när man inte har det.

En bit fattas

Att skriva manus är lite som att lägga pussel. Allt ska hänga ihop.

Skillnaden är att motivet förändras efterhand samtidigt som en inre kritiker skriker att man vänder bitarna åt fel håll.

Så, ibland, måste försöka lägga undan inre kritiker och sluta förändra motivet.

Och bara lägga pussel.

Just testing

Inlägg skrivet på min aiiiiFåån.

Kraschad hårddisk

Under tiden som jag inte bloggat har jag kommit på en hel mängd tänkbara inlägg.

Om jag nu bara kunde komma ihåg dem också.

Stretcning

Jag sällar mig till MAD MEN's hyllningskör.

Och börjar med det försiktigt värma upp för att återkomma till bloggandet.

Kubrick knows

Fantastiskt citat från Stanley Kubrick:

"I think that for a movie or a play to say anything really truthful about life, it has to do so very obliquely, so as to avoid all pat conclusions and neatly tied-up ideas. The point of view it is conveying has to be completely entwined with a sense of life as it is, and has to be got across through a subtle injection into the audience's consciousness. Ideas which are valid and truthful are so multi-faceted that they don't yield themselves to frontal assault. The ideas have to be discovered by the audience, and their thrill in making the discovery makes those ideas all the more powerful. You use the audience's thrill of surprise and discovery to reinforce your ideas, rather than reinforce them artificially through plot points or phoney drama or phoney stage dynamics put in to power them across."

Beam me up, Scotty

På tal om att blanda karaktärs-typer; det ultimata exemplet...

Spock.

Yes, Mr Big Ears himself.

Både människa och vulcan.

Vill kontrollera sina känslor...

...*samtidigt* som han vill leva ut dem.

Smaskig motsats, indeed.

Pokemons pappa

Dagens tips.

Osamu Tezuka.

Han brukar kallas mangas urfader eller Japans Walt Disney. Bla. så anses LEJONKUNGEN var baserad på en av hans berättelser.

Och det lilla jag läst, riktigt bra.

Jag kan faktiskt tycka...

...mer som Japans JJ Abrams, egentligen.

Det sa bara klick

Jag brukar hänga på forum för manusförfattare.

Ofta skriver folk titeln på den film de jobbar med som ämne till sina inlägg.

Och saken är, man klickar bara på de titlar man verkligen gillar.

Så det har blivit min nya metod för att avgöra när mina egna titlar är redo för världen.

Klickanalys.

"Helt klart stark titel, sammanfattar filmen, sätter genre, antyder tema"

"Jovisst...",

"...men skulle du *klicka* på den?"

Nära skjuter ingen hare

Man ska inte vara petig.

Jag är inte någon Watchmen-fanboy som känner att filmen måste likna den grafiska novellen.

Dock, det fanns en replik från den grafiska novellen, som filmen bara måste göras rätt.

Och just den repliken blev...

...inte helt rätt.

Filmen slutar i princip med att skurken lyckas skapa fred. Med våld. Där jorden enas i fred i rädsla för en utomjordisk attack.

Vilket väl tyvärr i princip ger varenda diktator vatten på sin kvarn, i att vi människor är i grund och botten onda, rädda varelser som bara kan komma överens om vi har en landsfader som piskar oss snälla när vi bråkar.

Men, så är det då den där lilla repliken...

Den grafiska novellen avslutas i princip med att Dr Manhattan, en halvgud, säger "It never ends", eller liknande.

Och eftersom Dr Manhattan kan se in i framtiden, måste innebära att en fred baserad på rädsla aldrig kan vara för evigt. Att människors sanna natur är mycket mer än våra rädslor.

Vilket sammantaget ger en väldigt intressant filosofiskt tema, att först våga bolla med tanken att fred faktiskt kan skapas genom extrem kontroll, och att sedan samtidigt inse att en sådan fred aldrig kan vara för evigt.

I filmen...

... är det dock *INTE* är Dr Manhatten som säger "It never ends"

Och därmed försvagas faktiskt hela tematiken, iom att den som säger repliken faktiskt inte kan se in i framtiden.

Om...

...man nu ska vara petig.

Nehej, minsann...

...nu får man väl nästan ta och börja blogga igen.

Satsar på ett inlägg i månaden.

Jodåsatt.

Om man siktar mot stjärnorna...

A b c

Sorterade filmer idag.

Oväntat många på C.

Capote, Casino, Chicago, Ciderhusreglerna, Cloverfield, Collateral, Constantine och Control.

Så vet ni det.

Blanda, blanda, blanda

Det finns vissa standardkaraktärer.

Nörden...

...stora glasögon, leker med actionfigurer, bor på bondgård, klär sig illa.

Soldaten...

...tror på den starkes överlevnad, tränar kampsport, gillar uniformer.

Och vad får man om man blandar de två?


Dwight, från amerikanska the Office. Naturligtvis.

Och insåg att det var ett fantastiskt roligt sätt att skapa karaktärer - helt enkelt blanda olika typer och se vad man får. Och jag är beredd att satsa tuse..., hundr... tio kronor på att andra har använt den här tekniken innan. Jag menar...

Mentorn + psykopaten = Hannibal Lector.

Sjörövaren + Bugs Bunny = Captain Jack Sparrow

Kapitalisten + idealisten = Jerry McGuire

Vidare, att bara använda en standardkaraktär känns slitet och kliche. Men blanda två och plötsligt har man något som känns väldigt bekant, och samtidigt helt fräscht.

Väljer man dessutom sina grundkaraktärer sådana att de är relativt naturliga motpoler till varandra får man inte sällan, och helt gratis, en hel del smaskiga motsatser också.

Och snabbt och enkelt går det också. Helt egna smaker på mindre än tio sekunder.

Så sätt igång.

På med mixern.

Och blanda just DINA favoriter.

Kiselkärlek

Vi pratar om allt.

Hon följer med vartän jag går.

Nykär.

D'oh

Funderar fortfarande på det här med motsatser i karaktärer. Och varför det är en god idé att använda dessa.

När det slår mig att jag i vanlig ordning missat det mest uppenbara.


Motsatser är naturligtvis intressanta...
...därför att vi alla har dem (ge mig ett d'oh):

Osäker, OCH gott självförtroende.

Osjälvisk, OCH självisk.

Harmonisk, OCH stressad

Handen upp den som inte känner igen sig.

Och karaktärer som inte har motstridiga karaktärsdrag kommer därmed oundvikligen kännas endimensionella - helt enkelt därför att de inte är fullt mänskliga.

Jomen, här duggar insikterna tätt.

Tog bara några år.

Klok

Dum.

Klokdum.