Hieroglyfer, skrivna i sten.
Och alltså... någon gång måste en hieroglyf-skrivande egyptier dykt upp bakom en sarkofag, tittat sig omkring på alla tecken han slitsamt knackat in i sten och utbrustit:
-Planeeering! Jag borde planerat *innan* jag började!
Måste ha hänt. Och jojomensan, hur mycket man bör planera innan man börjar skriva är något som skribenter funderat på i alla tider.
Det finns, i princip, två huvudskolor.
Den ena skolan förespråkar noggrann förplanering, sk.
outline, den andra skolan säger sätt igång och skriv, och följ med inspirationen dit den tar dig.
*Bägge* har rätt, god damnit.
Så tillåt mig sparka in lite öppna dörrar genom att ge min (outbildade, okunniga, naiva, direkt skadliga) syn på ämnet:
Planering och skrivande pågår *parallellt*. Naturligtvis.
Vissa dagar känner man att något saknas i strukturen, eller också har man käkat sin ginseng och har gott om arbetsenergi.
Då jobbar man med outline.
Andra dagar brinner av lust att kasta sig in i bokens egen lilla värld.
Då skriver man istället.
Med andra ord, man växlar mellan outline och manus beroende på situation och humör, där den ena ger kraft och energi att åt den andra.
Hela tiden med målet att när projektet är klart, då ska både outline och manus vara klara.
För detta är väl också nästa poäng: en outline är inte bara en förplanering, den är också ett bevis på att man verkligen förstått berättelsens inre struktur, dess skelett.
Och denna förståelse växer fram allteftersom man jobbar med projektet. Vilket innebär att man rimligtvis jobbar med outline parallellt med själva skrivandet.
Såvida man nu inte knackar in sina berättelser i närmsta stenmur.
Börja isåfall med en ordentlig outline.
Och en lämplig offergåva till solguden.
Höll tal igår.
