Detaljer, detaljer...

Trycker *fortfarande* i mig böcker om skrivande som lördagsgodis. 'How to write unforgettable characters' och allt vad det heter.

Fast nu förtiden blir jag lite, lite gladare av böcker med mer specifika ämnen. Tematisk dialog. Freud i filmen. Sjuaktsstrukturen i romantisk komedi.

Som den här.



Varje tänkbar mänsklig känsla beskrivs i detalj, med exempel på hur de kan gestaltas. Ett kapitel för varje känsla.

Mums.

Man blir ju... rent varm inombords.

Säg hoppa

Oj, oj, ny blog, första riktiga inlägget. Måste. Skriva. Något. Insiktsfullt.

Fast i och för sig, det kan ju skapa förväntningar...

Idag åt jag kokta päron till frukost.

Tror vi lägger ribban där någonstans.

Ny adress

Ok, då var det gjort, då har man bytt blog-adress. Käns lite ovant ännu. Grannarna verkar trevliga.

Bodde tidigare här, och har nedan lagt in några gamla inlägg därifrån. (Kunde inte få med alla fantastiska kommentarer dock.)

Jomen, lite nya gardiner och en kaktus, så ska det nog bli bra det här.

Subtexta mera

Det är ingen tvekan, läser man valfri hur-man-skriver bok så får man reda på att man ska använda subtext.

"Subtext, subtext, måste använda subtext.", går skallropen.

"Men varför?", utbrister man, "Varför EXAKT är det så viktigt med subtext?"

Er egen räddare i röran har funderat på just detta.

(Och här kommer ännu en lista. Och jag inser naturligtvis att listor med tjockt markerade huvudpunkter verkar så slutgiltiga. Nästan... genomtänka. Så är givetvis inte fallet, och det bör starkt poängteras att allt som läses på denna sida kan orsaka hål i frontal-loben.

Dock, om något kommer till nytta, skicka pengar.)

Som jag ser det finns det tre huvud-anledningar till varför subtext är viktigt att använda.

1) Det är så människor fungerar.

Första anledningen är uppenbar. Det finns subtext i allt som människor gör. Vi går alla omkring med väl dolda drömmar, mål, livsstrategier och outredda känslor. Första olyckliga kärleken. Undermedvetna minnen av tappade älsklings-nappar.

Och med försvarsmekanismer från stenåldern är det sällan vi pratar om detta. Istället väller allt ut i smaskigt irrationella beteenden. Subtext.

2) Subtext är dramatiskt

Alla gillar dramatiska historier. Vi kan relatera till dramatik, det är så våra tjocka huvuden till slut lyckas lära sig något. Via hjältar som rasar i marken, och sedan reser sig igen.

Livs-visdom. Måste. Bankas. In.

Och subtext *är* ofta dramatisk. För så fort vi påbörjar rak och ärlig kommunikation och faktiskt pratar om vårt dolda inre så kan helande börja.

Och så kan vi naturligtvis inte ha det. Publiken måste underhållas. Drama, drama, drama.

3) Subtext är emotionell

Till slut konstaterar vi att emotionella berättelser berör. Och att subtext är starkt emotionellt.

Det som bara anas under ytan träffar direkt i hjärtat, på känslans nivå. Medan det som sägs rakt ut träffar mer, så att säga, i huvudet, på intellektets nivå.

Om någon säger 'jag älskar dig' förstår vi i bästa fall att så är fallet. Men om någon faktiskt visar det genom handling, då smälter hjärtan.

Som exempel, se på Darcy och Elizabeth i Jane Austens 'Stolthet och fördom'. Darcy kämpade bort sin egen snobbighet och räddade nobelt Elizabeths syster. Allt för kärleken. En man av handling, inte av ord.

Kvinnligt snyftande har nu pågått i tvåhundra år.

(Men inte manligt snyftande, nehejminsann, sådant där dravel tilltalar int..., förutom, ni vet, när de höll hand första gång... åh, Elizab... Skärp dig. Fight Club. Fight Club.)

Back from the dead

Aaaah! Så härligt att vara tillbaka. Efter att ha överlevt semestrar och deadline from hell, känner jag nu ny cyber-luft under blog-fingrarna, till bredden fulladdad med inspiration och nya blomsterfräscha tankar.

(Översättning: Min *gud*, vad kallt det var på botten av blogtoppen. Snälla internet kom tillbaka. Jag har godis.)

Vi pratar alltså subtext idag.

Subtext är det som inte sägs direkt, men är det som egentligen menas. Det som anas under ytan.

Subtext är bröd-och-vatten för den som vill skriva. Om alla karaktärer skulle säga precis vad tänkte skulle de snabbt bli ganska tråkiga. (Alternativt göra karriär i Bollywood.)

Ett klassiskt exempel på subtext kommer från Woody Allens underbara Annie Hall. Det romantiska paret Annie och Alvy har precis träffats och gör sina första fumlande försök till närmanden. Paret säger en sak, men precis som i verkligheten, menar något helt annat. Subtexten var i filmen utskriven med text, och är nedan skriven med kursiverad stil.

Enjoy!

Alvy looks around at Annie's photographs.
Alvy: So, did you do those photographs in there, or what?
Annie: Yeah, yeah, I sort of dabble around, you know.
(I dabble? Listen to me - what a jerk.)
Alvy: They're (her pictures) wonderful. They have a quality...
(You are a great - looking girl.)
Annie: Well, I would like to take a serious photography course.
(He probably thinks I'm a yo-yo.)
Alvy: (pretentiously) Photography's interesting because, you know, it's a new form, and a set of aesthetic criteria have not emerged yet.
(I wonder what she looks like naked.)
Annie: Aesthetic criteria? You mean, whether it's, uh, good photo or not?
(I'm not smart enough for him.)
Alvy: The medium enters in as a condition of the art form itself.
(I don't know what I'm saying - she senses I'm shallow.)
Annie: Well to me, I mean, it's, it's all instinctive. You know, I mean, I just try to feel it. You know, I try to get a sense of it and not think about it so much.
(God, I hope he doesn't turn out to be a shmuck like the others.)
Alvy: Still, you need a set of aesthetic guidelines to put it in social perspective, I think.
(Christ. I sound like FM radio. Relax.)

Så det var lite exempel på subtext, vilket egentligen bara var en liten uppvärming. (Internet! Om ni inte kommer tillbaka bums blir det artikelserie om dramaturgins akademiska historia.) Detta då vi i nästa inlägg ska försöka titta på varför subtext är så viktigt. (Snäääällla! iPod. Ni får min iPod.)

Logline Me

Innan jag kommer till min poäng, låt mig berätta, det finns en skrivar-princip som kallas för bl.a. logline eller one sentence idea.

Sägs att Spielberg initierade denna princip. Och när mannen med ET-mössan talar, då lyssnar folk. Loglines används flitigt, och är numera standard inom Hollywoodsystemet.

Tanken är att man bör kunna beskriva sin bok eller sitt film-manus med en enda mening.

Utan att behöva syrgas efteråt. En kort mening alltså.

Några exempel:

LIAR LIAR
En cynisk advokat kämpar med att vinna det största fallet i sin karriär, samtidigt som han magiskt måste uppfylla sin sons önskan - att inte ljuga på en hel dag.

THE SIXTH SENSE
En psykolog kämpar för att bota en förvirrad pojke plågad av en bisarr åkomma - han ser döda människor.

Logline alltså. Liten men naggande god.

En logline beskriver berättelsens dramatiska ryggrad (protagonist, mål, känslomässig resa, antagonist, konsekvenser). Och i och med att logline väger så tungt, bör den ha en 'wow'-effekt när man hör den. Något som fascinerar eller intresserar.

Och nu äntligen till min poäng.

Spielberg har ju faktiskt gjort ET, HAJEN, JURASSIC PARK, SCHINDLERS LIST, WAR OF THE WORLDS, och PINKA, ELMYRA & THE BRAIN. Så varför inte utveckla konceptet?

Jajemensan, varför inte loglina sina karaktärer? Deras relationer? Enskilda scener? Eller vilket element som helst i ens berättelse?

Om man t.ex. loglinar kända karaktärer, kan man ofta redan på denna nivå se vad som gör de i grunden så intressanta. Några exempel:

WILL HUNTING i GOOD WILL HUNTING
Föräldralös, ungdomsbrottsling OCH geni.

INDIANA JONES
Arkeolog som söker exotiska artefakter - i James Bond stil.

CYRANO DE BERGERAC (eller ROXANNE)
Passionerad romantiker, svärdsfäktare och filosof - med en stor, stor näsa.

(Personlig kommentar; Älskar både CYRANO och ROXANNE innerligt. Och nej, jag tänker inte lägga upp mitt passfoto.)

Och det fungerar lika bra när vi försöker loglina intressanta relationer.

DÖDLIGT VAPEN
Självmordsbenägen vietnamveteran paras ihop med snart pensionerad familjefar.

Och så vidare.

Dvs, oavsett vilket element (story, karaktärer, relationer, scener m.m.) vi tittar på, vill vi med en mening beskriva det som i grunden definierar detta. Och där denna mening har en wow-effekt med tydlig bild av drama och konflikt.

Och det var väl det hela.

Om ni nu känner att ni marscherar i takt till Hollywoods djungeltrummor och hör Spielberg skrika gällt från sitt mogul-hus, då har er egen lilla Cyber-Hob gjort sitt jobb.

My preee-sciousss.

One sentence. To rule them all.

Ocean'11 möt Ocean's 13

Var och såg Oceans 13 för ett tag sedan.

Och för mig, om Oceans 11 är en svartklubbs poker-turnering i tung cigarrök, där den med coolast solglasögon vinner, så är Oceans 13 en omgång skitgubbe på närmsta mellanstadie-skola.

Något blek kopia med andra ord.

Men egentligen, rent struktur-mässigt, vad hade 11 som 13 inte hade? Om jag nu plötsligt själva skulle vilja skriva en 'heisst' film, vad fanns det då att lära sig av skillnaderna mellan dessa två filmer? Frågor gnagde i mitt huvud likt en femkrona på ett roulette-hjul. Fanns bara en sak att göra.

En lista.

Allt ska vara på väg att gå åt skogen. Hela tiden. Och detta måste bero på karaktärernas personligheter.

- I 11 fullkomligt drös det av människor vars egenheter var på att riskera allt. Vi hade svartsjuke George Clooney som riskerade hela uppdraget för Julia Roberts. Vi hade på-gränsen-till-sammanbrott Saul som skulle spela excentrisk rysk miljonär. Och vi hade lite för mjuka Linus ..., och vi hade..., ja, ni fattar. Och grädde på moset, vi visste att allt var på väg åt skogen för att åtminstone en bi-roll svettades som Rocky.



- I 13. Herregud, allt gick ju som på räls i jämförelse. SJ hade för sören varit avundsjuka. Ingen svettades. Inte ens en uppknäppt skjorta. Jag menar, den enda kroppsvätska överhuvudtaget var från Pitt och Clooney som klämde fram tårar framför Oprah.

Det måste finnas ett personligt skäl till uppdraget, och detta skäl måste vara integrerat i handlingen.

- I 11 hade vi, återigen, Clooney som vill få tillbaka Julia Roberts. Denna tråd gick genom hela filmen, där mängder med scener var direkt kopplade till Clooneys kamp mot Garcia.

- I 13 hade vi hämnden på Pacino för vad han gjorde mot Ruben. Vilket var helt okay. Personligt och fint. Och en smaskig hämnd fungerar alltid. MEN, men-men-men-men-men, vi skulle kunnat hitta på vilken hämndhistoria som helst, och resten av filmen skulle kunnat se precis likadan ut ända. Rubens enda bidrag till handlingen var att ligga i en sjukhussäng. Och att jag oroade mig för att han skulle tappa sin bolmande cigarr bland lakanen räknas inte. Räknas inte alls.

Ett omöjligt hinder måste stå i vägen, som till sist ändå överlistas på ett smart/överaskande sätt.

- 11. Gänget gav sig på ett inbrottssäkert källarvalv bakom blydörrar. Alltihopa toppat med laseralarm, k-pist vakter och en psykotisk Andy Garcia. Hela filmen var sedan en virtuos uppvisning i förklädnader, teknologisk finnes och coola repliker som mot alla odds tog oss ända in i det heligaste. Och till sist, grädden på moset, en videoinspelning av ett fejkat bankvalv, vilket tillät gänget att ta sig in som falska poliser i det riktiga valvet. Jag menar, SHAFT, vad coolt.


- Och vad hade vi då, till sist i 13? Jo, gänget ville hämnas på Pacino genom att fuska i mängder. Motstånd? Världen mest intelligenta dator, vilken hindrade just fusk genom att analysera puls, pupiller och kroppsodör. Då vill vi *naturligtvis* se Våra Hjältar övervinna denna dator genom att fuska smartare än Jack Sparrow. Men, vad fick vi?De, ...aaaaargggh,...SPRÄNGDE DEN! (Eller, ja, jordbävning, som fick datorn att klappa ihop.). Man blir ju... FUSK. Vi ville se droger köpta i gamla Sovjetunionen som ändrar kroppsvärmen. Vi ville se Brad äntligen få nytta av sina kunskaper i att lura lögndetektor-test. Att spränga, det var... FUSK!

Aaaaaaahhhhh.

Sådär.

Nu känns det bättre.

En sten från mitt bröst. En raspande femkrona ur mitt huvud.

En styck lista som Oceans 14 absolut måste följa.

(Ja, 14. Ni vet att den kommer. Lika säkert som Pirates, Shrek och Spiderman 4)